Jag är en människa i en kropp

on

Jag haltar fram. Knät är uppsvällt och det gör ont. Nacken gör ont, ja det mesta i kroppen gör ont just nu. Men huvudet är okej.

Jag kraschade i skidbacken, vred det vänstra knät i en vinkel som gjorde att det small till och knakade i knät. Men inget är brutet bara en rejäl sträckning. Huvudet slog i marken och jag sträckte även muskulaturer kring nacken. Jag överlever. Jag får låta läkningsprocessen ta sin tid.

Det är egentligen ingen skillnad att krascha i en skidbacke eller att krascha i sitt huvud. Fallet gör lika jäkla ont.

Jag tänkte att nu ska jag inte fega ur. Skidbacken är opistad och snön vräker ner. Men nu jäklar ska jag ta mig igenom det här.  Låt det bära eller brista.
Inriktad mot målet dunkar jag mitt huvud blodigt i väggen för att nå det. Jag får tunnelseende och förkastar allt som är bra för mig. Jag piskar mig själv tills att min blodiga ryggrad syns, jag lever för att nå mitt mål.

Pang och jag kraschar rakt ner i ett svart hål. Det är inga ömmande knän eller någon stel nacke som påminner mig om min idioti. Nej det är ett huvud som genomför maratonlopp varje dag, som påverkar min sömn och som gör att den svarta rullgardinen ständigt är neddragen. Verklighetsflykten är påtaglig.

Jag tar min krasch i skidbacken som ett exempel på hur mina psykiska funktionsnedsättning fungerar för det är så det är. Skidbacken symboliserar situationer eller händelser som jag kastar mig in i med psyket först. Kraschen som blir är förorsakad av att jag tänker för mycket, stressar för mycket, gör för mycket under för lång tid.
Pang och jag ligger där. Jag skriker inte av fysiskt smärta men jag skriker inombords av att mitt psyke inte pallade trycket.
Alvedonens smärtstillande effekt för den fysiska smärtan är litiumets smärtlindring för den psykiska.

Jag haltar fram och klagar över smärta i hela kroppen men den blir allt bättre, den kommer avta. Med mediciner och terapisamtal, sömn, motion och mat återhämtar sig huvudet och psyket börjar återgå till det där ”normala”. Oavsett krasch så måste man ta sig upp på två ben igen, kämpa vidare, läka. Allt tar sin tid. Den fysiska skadan kan du se direkt när jag kommer haltandes eller hoppandes på ett par kryckor, ett svullet knä eller en nacke som inte går att vrida åt något håll. Den psykiska kraschen syns inte, jag syns inte, för jag står går och springer runt som vanligt. Men smärtan finns där.

Jag kraschar fysiskt. Det gör ont. Men jag reser mig upp, lite ledbruten, men jag lever.
Jag kraschar psykiskt. Det gör ont. Men jag reser mig upp, lite ledbruten, men jag lever.

Jag är en människa med en kropp.