Jag hann inte mer än att komma in genom dörren till hennes mottagningsrum innan hon tittade allvarligt på mig och frågade: ”Men hur mår du egentligen?”.
Den kvinnan tog mig på allvar och hindrade mig från att ta mitt liv.

För visst handlar det egentligen om det, jämt, alltid, hur vi blir bemötta i våra liv. Vem eller vilka som tar en på allvar, vem eller vilka räddar våra liv?
Det kan handla om ett hej, en varm kram eller ett par ögon som visar ”Jag bryr mig”.

Jag brukar säga: Våga fråga, våga berätta och våga agera.

Jag kanske sticker ut hakan när jag hävdar att det här inte är någon envägskommunikation. Ska jag få må bra, ska jag få den hjälpen jag behöver så måste jag våga berätta om hur jag mår.
Men om jag sträcker ut en hand så måste det finnas någon som tar tag i den. Jag klarar inte av att hjälpa mig själv. Jag kämpar varje dag för att må bra men jag klarar inte av allt själv. Jag behöver någon som vet vad jag pratar om, någon som vet hur min hjärna och kropp kan fungera, någon som vill hjälpa mig.
Bemötande är allt.

Där och då när jag hade bestämt mig för att ta mitt liv hade jag två alternativ. Antingen skulle personen, jag var på väg att träffa på hälsocentralen, ta mig på mig på allvar, lyssna på mig, ge mig ett alternativ. Om jag däremot skulle bli bemött som ett problem, kanske med orden ”Jag kan inte hjälpa dig, boka en ny tid” så skulle jag gå hem och ta mitt liv.
Det låter säkert lite väl magstarkt. Skulle mitt eget liv baseras på vad en okänd person skulle säga till mig?
Ja tyvärr. Elakt? Ja!
För jag var i ett sådant stort behov av att någon skulle lyssna.

Jag har genom åren mött så många personer som inte orkat, inte kunnat, inte velat lyssna eller hjälpa. Ja det kan absolut ha att göra med hur jag själv har betett mig där och då.
Jag menar inte att vårdpersonal alltid ska orka, alltid vilja hjälpa personen mitt emot. Men kunskapen måste finnas där och vilja att bemöta patienten på ett bra sätt måste finnas där. Det finns inte en enda människa som har svar på allt och det finns nog inte en enda sjuksköterska eller läkare som kan hjälpa alla patienter, för varje patient är ju också en individ. Men vad vi säger till varandra och hur vi säger det kan betyda allt för personen mitt emot.

Jag och många med mig med psykiska sjukdomar pendlar oerhört i humör när vi mår bra och när vi mår dåligt. Men vi är fortfarande samma person både när vi mår bra och när vi mår dåligt.
Stigmatiseringen gör att vi gömmer oss, tilliten till människor sjunker för vi är så vana med att få höra att vi är konstiga, tokiga. När vi då tar steget och söker vård så har vi tömt oss själva på all energi och vi satsar allt på ett kort. Då önskar jag att någon ska lyssna, att någon ska ta mig på allvar och vilja hjälpa mig.

Den kvinnan där och då hade medmänsklighet, ville hjälpa mig även om hon inte själv visste hur. Hon fick mig att lova henne att ta mig till psykakuten. Om jag inte åkte dit, det skulle hon få veta, så skulle hon ringa polisen.
Jag åkte till psykakuten, jag fick min diagnos och jag fick ett nytt liv.

Se mig som en människa inte som en diagnos. Medmänsklighet, solidaritet. Jo men visst är det så.