Kvinnan är trevlig. Hon är väldigt pratglad och jag ler. Vi väntar tillsammans . Jag vet inte vem kvinnan är och hon känner inte heller mig. Men jag är inte tillräckligt skrämmande för att hon ska ta upp mobilen och stirra ner på den i stället för att fördriva tiden tillsammans med mig. Jag försöker vara trevlig, försöker verka intresserad av vad hon har att säga och försöker föra en diskussion, ett samtal. Jag ler och tänker, vara här och nu. Tänker att det är trevligt när människor spontant pratar med mig.

När jag sitter i bilen igen med dörren stängd och blicken i backspegeln vill jag bara gråta. Jag orkar inte med mig själv för tillfället, just nu. Den där välbekanta känslan i bröstet är där och tankarna bara snurrar. Jag försöker acceptera. Jag befinner mig en kort period av ångest, oro, stress. Jag drar ner mig själv. Ge mig ro tänker jag och nästan knäpper mina händer. Ge mig ro, ge mig lugn, ge mig kunskap.

Jag tänker på den där krishanteringsplanen som jag tillsammans med min psykolog har snickrat ihop. Steg jag ska ta för att ta mig ur detta virrvarr av negativa känslor. En första hjälpen när dagar som denna dyker upp. Jag har den på ett papper där hemma, snyggt instoppat i en grön plastficka. Där ligger den just nu.

Helst vill jag låta den här dagen bara gå, ligga hemma med ångest och låta tankarna snurra.
Men en nedåtgående spiral går att stoppa, låt den snurra åt motsatt håll.
Jag accepterar att jag är en jävligt jobbig dag. Jag accepterar att det är min GAD som gör att jag mår så här. Jag accepterar att mina dagar är lite jobbigare emellanåt än andras dåliga dagar. Jag accepterar att jag måste göra något åt det här innan det blir för jobbigt.

Fåglarna kvittrar, solen skiner. Det är tydligen vår.