Jag är så nervös så jag skakar. Jag är rädd för att något ska gå fel. Jag är rädd för att jag ska hamna någonstans och inte veta hur jag ska ta mig därifrån. Samtidigt piskar jag mig så hårt så jag inte kan backa ur. Det är bara att härda ut, det kan ju bli hur bra som helst. Gråten ligger så nära.
När jag väl kommit fram till det stora rena hotellrummet känns det som att jag har pumpat vikter en hel dag i gymmet.
En stunds vila innan jag måste bemästra hotellfrukosten, vänta på transfer tillbaka till flygplatsen, checka in, gå genom säkerhetskontrollen och lyckas hitta till rätt gate.

När den ena ångesten och oron har lagt sig så kommer nästa och nästa. Det är så här jag har det hela tiden. Jag vill helst bara göra saker jag är van med, som jag kan. Men då utvecklas jag inte, då står jag kvar och stampar och kommer med stor sannolikhet må ännu sämre. Ju fler jäkligt jobbiga situationer jag utsätta mig för desto säkrare blir jag till nästa gång. För kanske kommer jag uppleva samma situationen igen.

Jag kan tycka att jag ser jäkligt cool ut emellanåt. I mitt svarta kortklippta hår, piercing och ständigt medveten om vad som händer…He
Jag  skulle vilja vara den verkligheten. Just nu sitter jag på ett fik, en kopp kaffe, med stora lurar på, laptopen framför mig, insjunken i mitt blogginlägg i vätan på att flygplanet ska ta mig hem till tryggheten och kärleken och jag är så sjukt medveten om vad jag gör. Se avslappnad och världsvan ut.  Egentligen sitter jag och håller koll på klockan hela tiden, vill inte bli kvar här, rättar till klänningen så att vecken viker sig över den lilla kaffefläcken så att den inte syns. Livet pågår här och nu.

Jag kommer alltid tycka att situationer är jättejobbiga, att jag emellanåt vill lägga mig ner som ett barn och skriva JAG VILL INTE DET HÄR!
Men jag ger inte upp, jag kan inte ge upp, för då blir jag en blöt hög. En ensam kvinna i stripigt hår, i en nedrökt lägenhet i en förort med 10 katter. Det värsta sceneriet i mitt huvud.

Jag vill inte dö och ångra att jag inte gjorde mer. Att jag inte utmanade mig själv och mina rädslor och ångest tillräckligt.

Jag kommer aldrig bestiga höga berg, höjdskräck och en förmåga till att andas jäkligt mycket när ångesten slår på, syrgasen skulle ta slut innan första baslägret nåtts. Jag kommer inte resa jorden runt ensam, segla i orkanvindar, eller starta en konversation på ett språk jag inte kan.
Jag kommer fortsätta utmana mig själv men det kommer ta tid och så jäkla kul är det inte heller.
Men jag vet att jag överlever även om t-shirten är dyblöt under armarna, orden stakar sig och handstilen ser ut om ett krokigt streck. Jag överlever, jag kommer ut på andra sidan varje gång, faktiskt.