Förbannad och arg stampade jag hårt i trätrappan, stegen ekade och det knakade till för varje steg jag tog uppåt. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde så att hela väggen skälvde. Jag tog upp det första jag såg och kastade det i golvet med sådan kraft att det gick sönder. Först då, när ritplattan med dess innehåll, låg utspridd över plastgolvet och trasmattan hade färgats grå, förstod jag. Jag hade i stunden av adrenalin och ilska gått in på min systers rum och kraschat det i stället för mitt eget.

Jag vet inte hur gammal jag var den gången, men jag var alla fall så pass gammal att jag visste hur det kändes att vara riktigt arg. När jag var yngre smällde jag i dörrar och kastade saker i golvet när jag blev riktigt förbannad. Jag hade inte lärt mig att argumentera och för att få utlopp för min ilska var det lättare att bli fysisk.

I dag har jag lärt mig att uttrycka min ilska med ord. Men det är egentligen så mycket bättre än att slänga ritplattor i golvet. Jag kan bli så arg så jag skakar, skriker, och får ett adrenalinpåslag som skulle kunna räcka till att springa ett maraton, ja eller i alla fall väldigt långt.

De senaste veckorna har jag sats på prov. Att genomföra en flytt, inte få ordning på den trasiga bilen och inte riktigt än blivit av med den gamla lägenheten har gjort att min hjärna gått på högvarv hela tiden. Samtidigt ska jag precis som alla andra försöka att sköta mitt jobb.
Till slut orkar jag inte mer.

När allt börjar ordna till sig, lugna ner sig, är jag tömd på energi och min hjärna är som en grå massa. Jag kämpar för att behålla lugnet i mitt huvud, plana ut. När då oförutsedda händelser inträffar tänder jag till utan betänketid. Den som är i min närhet eller mittemot mig får ta skiten. Jag orkar inte med mig själv och befinner mig hela tiden i mitt eget huvud, all kontakt med omvärlden ses just då var det stora problemet.

Att det lika gärna kan vara jag som är den felande länken finns inte i mitt spektrum. Jag blir den person som jag föraktar mest. Den person som brusar upp och blir så fruktansvärt förbannad som inte tänker ett steg längre innan jag öppnar käften.

Efteråt skäms jag. Jag vill krypa ihop i ett hörn och försöker sätta ord på varför det blir så här. Det är svårt. Jag vet att hela jag påverkas när det är för mycket som händer i mitt liv. Hjärnan går på högvarv och jag har, när det är som värst, svårt att ta in någonting utifrån. Jag befinner mig så starkt i mitt eget huvud och har inte plats att ta emot något annat. Jag sparkar min fot hårt i betongväggen när jag inte får upp kombinationslåset och svär. Smärtan dröjer sig kvar även efteråt.

Jag jobbar hela tiden med mig själv, att lära mig att kunna hantera mig själv i alla lägen, att veta när jag är på väg över gränsen när det är bättre att bita mig i tungan än att säga det jag tänker. Jag är ingen lugn filbunke och kommer aldrig att bli det heller. Men jag vet att jag kan bättre än det här.

Det är bättre att gå än att argumentera med en okänd person och det är bättre att kommunicera i tid än att ösa ur sig allt när det lagts på hög.

Fläckarna från pulvret i den trasiga ritplattan blektes med åren och till slut lades ett nytt golv i min systers rum. Efter det smällde jag bara i dörrar, jag lät bli att kasta saker i golvet. Nu smälls det inte ens i dörrar men det är oerhört svårt att låsa en mun och kasta bort nyckeln.