När du är barn får du veta att den bästa hjälpen får du om du berättar vad som är fel.
När du är barn får du veta att alla människor är lika mycket värda och att det viktigaste är att du är dig själv.

Så växer den lilla flickan upp till en vuxen kvinna och den lilla pojken blir en vuxen man. På vägen till spetsiga bröst och hår under armarna eller ett större struphuvud och täta hårstrån i ansiktet sipprar sakta de där orden ut genom huvudet och lämnar kvar en känsla av skam. Kvinnan och mannen slutar vara ärlig mot sig själva, slutar till och med att prata om hur de mår. Ordet: Jag mår dåligt ersätts med ALLT är okej!

Vad hände?
En utopi är kanske att alla människor ska gå tillbaka till barnstadiet och börja uttrycka sig igen, att vännen mittemot ska ge en kram och säga ”Jag är din bästa vän”( Ska vi springa ikapp till gungorna?).
Men tänk dig ett samhälle där ingen skäms för att berätta om hur man mår psykiskt, att orden, ”Jag mår inte så bra i dag, jag känner mig ledsen”, tas emot med en kram och ett samtal istället för att en Alvedon trycks ut ur medicinkartan.
Men framför allt att psykiatriska diagnoser och psykisk ohälsa ses som de sjukdomar eller de sjukdomstillstånd de faktiskt är, som inte går över på en vecka.
Tänk om självmord skulle ses som cancer, en dödlig sjukdom, som kan botas med rätt hjälp i rätt tid innan den sprider sig till hela kroppen (är medveten om att alla cancerformer går att bota).

Det blir mer och mer naturligt för mig att bara så där säga ”Jo jag har bipolär sjukdom och ångest” för en person jag precis skakat hand med.  Men jag analyserar fortfarande hur människan tar emot mina ord och jag tror, under de mörkaste stunder, att min ärlighet ska kastas tillbaka som skit mot mig. Men på det stora hela är nog ändå slutsatsen att jag skulle må riktigt dåligt om jag fortfarande skulle vägra berätta om mig själv på ett djupare plan. Jag får kanske inte någon som säger att jag är din bästa vän när jag väljer att berätta. Men jag får fantastiska möten och människor som vill veta mer, som bryr sig och som själva delar med sig av hur de mår.
För mig handlar det om att komma till insikt om att jag fortfarande har en sjukdom som inte går att bota, att jag inte kan gömma mig för mig själv och att jag måste söka hjälp när jag blir för sjuk. När andra lyssnar är det väldigt svårt att ljuga, det syns när man mår dåligt.

Sök hjälp, våga berätta, våga ta emot hjälp och acceptera att du är sjuk.

Det sägs att om du tror på något riktigt mycket så blir det också verklighet, kort beskrivet. Så om jag fortsätter tro att utopin, om att alla människor ärligt och öppet ska kunna berätta om hur de mår och bli bemött med respekt och hjälp, ska bli verklighet kanske den blir det till slut.