När jag tror att jag ska dö

on

Det är när natten kommer, när intrycken som ska bearbetas lägger sig som mjukplast över huvudet, när huvudet läggs på kudden och kroppen kan slappna av. Det är då, det är då jag blir rädd för att jag ska dö.

Livet rullar på och äntligen börjar jag kunna känna att jag är här och nu. Att vara där framme, där inget än har inträffat, är inte lika påtagligt längre. Jag drar djupa andetag, känner alla dofter, och kan känna ett oerhört lugn. I bland, inte alltid. Jag vill se, uppleva, vad framtiden har att ge mig. Jag vill vara här. Kanske är det just den känslan som också gör att jag blir så rädd för att dö.

Det är över ett år sedan, kanske närmare två, som jag fick en sådan kraftig hjärtrusning så jag trodde jag skulle dö. Läkarna sa först panikångest, men oroliga för att det var något med hjärtat så fick jag ultraljud och fyra EKG gjordes men allt var lugnt. Min vänstra arm domnade bort och det kändes som att jag hade tusen nålar i bröstet och i bakhuvudet. Men inget var fel på mig sa de. Först efteråt tror man att det kunde ha berott på medicinförgiftning eftersom jag mådde bättre när den dagliga doseringen minskades.

I dag vet jag att en av medicinbiverkningarna är hjärtklappningar och dubbelslag. Jag blir lika orolig varje gång det händer och pågår det under flera dagar ber jag om att få minska på doseringen.

Jag har nyligen haft en sådan period, när hjärtat rusar och hjärtslagen slår så hårt så jag vaknar och har ont i bröstet. Då tror jag att nästa gång jag lägger huvudet på kudden så är det kanske också den sista gången. Jag tor att jag ska dö i sömnen vilket gör att jag också sover, när jag väl sover, väldigt dåligt och allt blir till en ond spiral. Sover jag inte jobbar hjärtat snabbar och jobbar hjärtat snabbare så ökar också rädslan för att jag ska få en sådan lång och kraftig rusning som då. Vi det laget är jag nu pigg och sömnen blir min fiende.

Det är jobbigt det där. Att den medicin som håller mig vid liv är också den som jag tror kommer ta livet av mig. Men kunskapen om min egen kropp ger mig också en chans att reagera när något är fel. Det är lätt att tro att alla människor reagerar på samma sätt med samma medicin, men vi är ju trots allt individer och det som funkar för mig funkar kanske inte alls för dig. Det som får mig att få hjärtklappningar kanske får dina hjärtrusningar att sluta.

Vissa dagar är en kamp, andra bara flyter på. Jag överlever, jag lever. Jag lever tack vare ett hjärta som slår och kanske slår det så hårt för att påminna mig om just det, ja att jag lever.

 

En kommentar

  1. Polär Marielle skriver:

    Förstår ju hur du känner! Hoppas att man vet att det onda faktiskt har ett slut! Det är av den vetskapen jag går vidare i livet. Kram!

    Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.