Jag tittar på spellistan över meditationsövningar, jag glor på träningskläderna i garderoben och jag slänger stämningsdagboken ifrån mig. Jag mår ju bra nu! Inte fan orkar jag hålla på att traggla med övningar som göra att jag mår bra när jag redan mår bra?
Ångesten är borta. Ångesten som är den starkaste drivkraften jag har för att till exempel träna. Nu finns den inte där och all sorts träning kräver en djävulsk övertalning från mig själv.  Jag rör på mig men det är inte lika lätt som tidigare.

Jag är väl i min eftertraktade (av mig själv) grå period. Inte hypomanisk och inte deprimerad, jag är typ balanserad. Å det är nu som det är störst risk att jag faller ner eller seglar i väg om jag inte tar hand om mig. Men det är också nu som det är som svårast att ta hand om sig. Det är nu som jag verkligen måste jobba med mindfulnessövningar, vara här och nu och byta perspektiv.  Det är lätt att tro att när symptomen lagt sig så är sjukdomen borta. I mitt fall ligger den där och smyger hela tiden redo att komma fram när jag inte vill ha den.
Var här och nu men tänkt också på morgondagen.

Semestern gav mersmak av fjäll och skog. Ska jag flytta ut kring barr och svamp och leva utan kontakt med omvärlden?
Något är inte helt okej när jag tänker så och jag vet att det här kan vara slutet på min balanserade period. Men vad ska jag göra?
Det blir bättre, det vet jag. Det krävs bara något nytt, ett nytt tankemönster.