Ett paket ska hämtas ut. Utlämningen är stängd och jag börjar nästan gråta. Kritiska ord från ett annat håll och jag vill lägga mig ner, gråta och slippa allt, slippa alla.
Så har den välbekanta känsla av det-spelar-ingen-roll-vad jag- gör-allt-blir-ändå-fel  greppat tag i mitt bröst. Jag orkar inte.
Jag är trött, slutkörd.
Men så minns jag gårdagen. Jag sätter igång min spellista ”Jag duger”. I lurarna blir jag påmind om att jag inte är ensam. Det finns fler som kan känna som jag gör. Sjunger högt i bilen och ler när jag minns samtalen i samtalsgruppen i går kväll.
Jag öser ur mig all skit, alla andra öser också ur sig all skit. Vi yttrar ord som, det är jobbigt nu, jag orkar inte, jag vet inte hur jag ska göra.
Vi sitter i samma båt för en stund.
Men när all mörk materia är ute ur kroppen och sipprat i väg ut genom dörren så upptäcker vi även allt det där som är bra också.
Vi skämtar om hur vi är, hur vi mår och hur det kan vara när allt blir väldigt tokigt.
Vi spinner vidare och plötsligt har vi fått en idé om en ny studiecirkel. ”Tillverka din egen kista”. Samtalet  fortsätter och vi klämmer in miljötänk i det hela. För en kista är ju ganska stor, vad ska man använda den till fram tills att det egentliga syfte ska uppfyllas? En låda för återvinning, papper, plats. Kanske en pallkrage att odla grönsaker i. Vi skrattar. Inget är på allvar men det är kul.
Jag har en föreställning om att man ska kunna skämta om allt med en viss begränsning. Även om jag och många med mig har diagnoser som gör att man mår riktigt dåligt i bland så betyder det inte att humorn försvinner eller att vi kan se oss själva ur en annan synvinkel.
Visst, när jag ligger där på golvet och gråter kanske det inte är ett dåligt ”Pappaskämt” jag behöver för att jag ska bli upplyft. Men jag har inte tappat sarkasmen eller musklerna i ansiktet som gör att jag kan dra på smilbanden när jag så vill. Om jag emellanåt kan skämta om mina egna diagnoser och hur jag kan bete mig så mår jag också lite bättre. Min man brukar ofta säga ”Men du är ju käpp du”när jag sagt eller gjort något väldigt konstigt. Jag brukar kontra med ”Men vem är det egentligen som är knäpp, den som har på papper att den är knäpp eller den som är tillsammans med den som är knäpp?”
Att skämta om att tillverka sin egen kista i en samtalsgrupp, för oss som är bipolära, deprimerade eller är anhöriga, kanske du tycker är otroligt osmakligt med just tanke på vilka diagnoser vi har och vad vi önskar när vi mår riktigt dåligt. Men när vi som kan må så dåligt gör det, skrattar åt det och går ifrån mötet, skakandes på huvuden, med ett leende på läpparna och säger ” Japp det här kändes ju helt normalt” och le stort åt varandra. Ja då har faktiskt just det mötet slutat med att vi mår lite bättre i stunden.

För erkänn att använda en kista som pallkrage! Fatta hur många morötter du skulle kunna plantera i den.