När skoven kommer, när de pågår och när de ebbat ut vill jag bara hamna i den där zonen som jag kallar för den grå zonen. Den balanserande zonen. När jag varken är superduper glad eller svart som natten. Nu är jag där, det är lite svart uppe i högra hörnet och kanske lite vitt nere i det vänstra men det mesta är grått.

Jag vill härifrån!

Livet rullar liksom på och jag mår ganska bra. Det går upp och ner men inte värre än att jag känner igen tecknen och bromsar måendet ganska snabbt. Tänker på hur jag sover, tänker på hur kroppen mår, vad jag gör för att må bra och vad jag inte ska göra för att tappa balansen.
Det är en kamp att hålla sig frisk när man har en psykiatrisk diagnos som kan ta livet av en om det går så långt. Men i bland blir det bara för tråkigt. För jag ska inte låtsas om att det finns en viss tillfredsställelse att ha en diagnos också, ingen dag kan bli den andra lik på gott och ont. Jag menar inte att det är något positivt men det är ett levnadssätt och det är inte lätt att ändra på hur man lever oavsett om det är bra eller dåligt.

Jag är i grunden en ganska orolig själ, som man brukar uttrycka det. Jag skulle kunna fly från ett liv bara för att kasta mig in i nästa och efter ett tag hoppa vidare till ett tredje. Jag vill, egentligen, inget heller än att ha trygghet, stabilitet. Men det är när jag befinner mig i just det som jag  längtar efter äventyr eller kanske en rejäl influensa så jag blir däckad för ett tag. Jag vill vara galen och strunta i morgondagen men är i verkligheten skiträdd för att inte kunna försörja mig eller bli sjuk.
I dag är jag trött i hela kroppen och önskar att några miljoner skulle hamna fel på mitt bankkonto utan att någon vill ha tillbaka dem. Jag skulle starta mitt nya liv som förmögen med att åka hem och lägga mig under mitt tyngdtäcke och sova.
Rusta för krig så att du kan leva i fred.

Min egen filosofi till att jag har sådana här dagar, när jag tänker att jag tycker att det är ganska grått att befinna sig i balans,  är för att jag sett hur livet kan vara från andra synvinklar. Jag vet hur jävligt det kan vara och jag vet hur bra (inbillning) det kan vara. Till skillnad från hur människor utan bipolär sjukdom har det så är livets bergochdalbana för mig byggd i en ranglig träkonstruktion upp över molnen och ner mot brännskakade temperaturer utan någon synlig utplaning. Utplaningen finns självklart där men den nås inte på ett åk. Jag vet hur livet kan vara när det är turbulent men jag har ganska dålig koll på hur livet känns när det planat ut, när allt bara flyter, när balansen finns där.
Jag lär mig.
En dag i taget är långt ifrån en klyscha.