Jag kände dem då men jag känner med dem nu

Telefonen ringde. En kär vän, som det var alldeles för länge sedan jag hade pratat med. Glädjen över att få höra hennes röst igen byttes snabbt mot en oerhörd sorg.
Det var mitt första möte med självmord.
Jag kom ihåg att jag la på luren och stod chockad inför det jag precis hade fått höra.
Det var en vän, en vän som jag hade känt under hela skoltiden. Vi var aldrig nära vänner men han fanns liksom där i tankarna. Han flyttade utomlands, bildade familj och gifte sig. Jag var vän med honom på Facebook. Gillade bilderna han la upp på sin familj, hans inlägg. Jag skrev till honom att jag gärna skulle vilja träffa honom och hans familj nästa gång de kom till Sverige. Jag har fortfarande kvar det meddelandet.
Det dröjde inte länge innan jag ryktesvägen fick veta att en annan vän från skoltiden inte orkade längre. Jag följde hennes kamp för att få vård och hur hopp blandades med förtvivlan. Jag trodde då att det var en period som hon snart skulle bli bättre från… Jag förstod inte alls då.
Ett par år senare var jag en hårsmån från att ge upp. Mörkret i mig tog över och ljuset blev döden.

Jag kommer aldrig glömma mina vänner. Jag kände dem då men jag känner med dem nu.

Självmord är inget som smittar. För det som dödar är att vi inte pratar om det. Att vi slutar vara medmänniskor och frågar hur personen mitt emot egentligen mår. Att vi inte får vård när vi som mest behöver det, att ingen lyssnar.
Alla människor som dör är en människa som försvinner. Men att en människa dör för att människan inte orkar leva längre är en katastrof. Det är en katastrof för den enskilda personen, det är en katastrof för alla människor runtomkring personen och det är en katastrof för samhället, för samhället har misslyckats att ta hand om en medborgare.

I helgen minns vi dem som inte längre finns hos oss. Jag minns mina mor- och farföräldrar. Men jag minns framförallt mina vänner och alla dem som utgör en siffra i statistiken. De som är så enormt saknade och som jag tror hade levt i dag om kunskapen hade funnits där.

Ta hand om varandra, var ärliga mot varandra och bry er om varandra. Våga fråga, våga svara och våga agera.

En kommentar Lägg till

  1. Polär Marielle skriver:

    Och när man är där nere och någon verkligen frågar hur man mår, det är då man ser vilka som är ens vänner på riktigt. Kram!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s