Kryckor till alla psykpatienter

on

Det är välmenande ord, kramar och oroliga blickar. Frågor som hur mår du, är det bättre i dag, har du mycket ont, flyger omkring runt mitt huvud. Jag har blivit synligt sjuk och plötsligt syns jag.

En korsbandsoperation i mitt vänstra knä gör att jag ”hoppar” på kryckor just nu. Jag kysste nästan läkarnas och sjuksköterskornas fötter på avdelningen. Gång på gång sa jag hur tacksam jag var för den vård de gav mig och hur bortskämd jag kände mig. Efteråt förstår jag att det handlade om att de såg mig.

Så får jag ett par kryckor i mina händer, en accessoar som tydligen är bättre än någon annan galaklänning för jag behöver inte ens anstränga mig för att folk ska se mig, och min värld förändras.
Det blir tydligt. Jag har ont, jag har skadat mig på något sätt och det är synd om mig. Jag signalerar med hela min kropp att jag är sjuk, ta det varsamt med mig. Jag har helt enkelt något konkret som folk kan ta på, se och förstå att jag är sjuk. Att jag blir virrigare än vanligt på grund av den smärtstillande medicinen eller att jag sover riktigt kasst vissa nätter förstår folk för det har skurits, borrats, klippts och sytts i mitt vänstra knä.

För drygt tre år sedan ramlade jag ner i ett stort svart hål, ett depressivt skov. Jag kämpade varje dag med att ta mig upp ur sängen, gå på mina två ben och försöka få mitt liv att fungera. Dosetten fylldes till bredden av mediciner som skulle få mig upp på fötter, jag skrev små lappar överallt för att komma ihåg vad det var jag tänkte nyss och jag drogade mig själv till söms för smärtan gjorde det omöjligt att sova. Men jag hade inga kryckor som skulle hjälpa mig att ta nästa steg.

Dagar när jag slet i mitt hår, när tårarna bara forsade och smärtan som, var livet, kom och gick kan likställas vid långt gången bröstcancer som spridit sig menar läkare och forskare. Det är så vi måste göra. Jämföra fysiska sjukdomar med psykiska för att människor ska förstå hur smärtsamma psykiska sjukdomar kan vara. För utåt sätt är det ingen som ger blommor till någon som ligger inne på en psykiatrisk avdelning, ingen som skickar fina uppmuntrande kort hem till den som är sjukskriven för depression eller som kommer med matlådor för att personen inte ska behöva tänka på att laga mat när personen har så själsligt ont.

Är det kanske ett par kryckor som behövs för att människor med psykisk ohälsa ska synas i samhället, få den omtanke, förståelse och vård som vi behöver? Eller är det helt enkelt så att vi måste börja fråga varandra ”Hur mår du?” när personen mitt emot uppenbart  inte alls mår bra (ja för det syns faktiskt, det syns faktiskt när en person mår psykiskt dåligt).

Jag får snälla kommentarer och välmenande blickar när jag försöker ta mig fram på gågatan i centrum. Självklart njuter jag av uppmärksamheten för folk ser mig! De ser mig! Men lustigt är det också. För jag är ju fortfarande Johanna, inget har egentligen förändrats mer än att jag har två kryckkäppar i vardera hand. De är där tillfälligt tänker jag men min psykisk sjukdom den är kronisk…(det ni).

Med eller utan kryckor så vill jag att människor ska fråga mig hur jag mår. Jag uppskattar det lika mycket när jag mår fysiskt dåligt som när jag mår psykisk dåligt. Alla behöver få känna att man syns, att någon ser en, för det är så lätt att tro att man är helt ensam.
Just nu har jag fördelen att få den frågan väldigt ofta för att det är känt att jag gjort en operation. Jag mår bra när folk ser mig och jag tycker att det är ganska komiskt att  folk lägger märke till mig för att jag har just ett par kryckor i händerna. Men är det först då som jag blir synlig?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s