Jag har aldrig skurit mig i armar eller ben. Jag har aldrig använt mig av verktyg för att orsaka mig själv smärta, fysisk smärta.
Jag har misshandlat mig själv med svält, träning, förbjudit mig själv att njuta av min tillvaro, tillåtit mig själv att bli utnyttjad känslomässigt och i bland även sexuellt. Jag har aldrig blivit misshandlad eller slagen men jag har använt alkohol som ett sätt att fly mig själv för en stund.

Jag mår i dag mycket bättre än vad jag tidigare gjort. Jag har fått hjälp och jag kan känna att livet är bra underbart.
Men jag kan ändå åtrå de där dagarna då träningsvärken gör att jag måste trippa på tå, för det värker så förbannat i vaderna eller magmusklerna krampar smärtsamt när jag skrattar.

De stack in ett instrument i mitt lår och klippte av två senor. De borrade hål i mitt knä och satte fast de två senorna, med en skruv, där de tidigare korsbanden hade suttit. Jag har fortfarande ont men inte alls som det var dagarna efter operation. Jag kan klaga och längta till att mitt vänstra knä ska vara sig själv igen. Men jag har också njutit av smärtan. Inte så att jag går igång på den. Nej, det handlar mer om att jag inte kan ha ont både psykiskt och fysiskt samtidigt. Har jag ont fysiskt så kan jag bara koncentrera mig på den smärtan. Då mår jag bra psykiskt. Jag mår alltid lite bättre psykiskt när det gör ont någonstans fysiskt.
Jag kan längta efter en rejäl förkylning eller feber för då får jag tillåtelse att bara återhämta mig. Jag försöker fortfarande lära mig att mina depressioner eller de där mörka dagarna också kan tolkas som en förkylning. En depression är en förkylning för själen.

Så när jag haft ont i mitt knä har den psykiska smärtan hållit sig på avstånd. Men nu när jag blir allt bättre och bättre i knät så smyger sig den psykiska smärta sig på igen.
Glömda verktyg får plockas upp igen och dammas av.
Tillsammans med en påminnelse till mig själv: Jag är bra, precis som jag är!