Glöm inte bort mig

Jag skulle ligga på rygg i bassängen och flyta. Att lära sig flyta, tyngdlös i ett klorpreparerat vatten, ingick som uppgift i just det simmärket jag kämpade med att få. Det handlade om en sju, åttaårig Johanna som stortrivdes i vattnet och såg det som en utmaning att ta så många märken hon kunde innan sommarens simskola var över. Det handlade om några enstaka minuter, det kan ha varit en eller två, som jag skulle hålla mig flytande. Till saken hörde att jag kunde simma utan problem och hade redan tagit flera märken. Så simläraren sa till mig att hoppa i vattnet och lägga mig på rygg och flyta. Så jag la mig där, bortkopplad från omgivningen med öronen under vattenytan och blicken i badhusets tak. Jag ville vara till lags och vågade inte avsluta övningen, risken att få börja om på nytt var inte värt det. Så jag låg där.

Jag glömdes bort. Efter fem minuter stod simläraren på bassängkanten och viftade. Han hade glömt bort mig för jag ”klarade ju alltid mig själv så bra”.

Jag var till sjukgymnasten häromdagen. ”Gå ut till gymmet du och börja så kommer jag sen och visar dig en ny övning”.

Efter att jag hade gjort alla övningar tre varv och ingen sjukgymnast dykt upp så satte jag mig åter igen på motionscykeln och trampade. Han måste ju dyka upp snart och visa den där nya övningen.

Jag hade glömts bort.
Jag vet inte varför jag inte knackade på hans rum tidigare, vill inte tränga mig på, ville inte störa, ville inte att han skulle tro att jag inte tar min träning på allvar att jag hastat mig igenom träningspasset etc. Men så öppnas dörren och han utbrister ”Men oj jag glömde bort dig!”

När det skulle ätas middag hemma var det ofta med en viss ovilja som jag gick in. Alla andra barn var ju kvar ute och lekte. Jag ville inte att de skulle glömma bort mig bara för att jag försvann i tio minuter. Men när jag kom ut igen hade de cyklat i väg. Var de hade tagit vägen fick jag veta först när de dök upp igen och sa ”Förlåt vi glömde bort dig” medan de i nästa andetag berättade allt spännande de gjort.

Jag klarar mig bra själv. Kanske för att jag är van med det (trots att det ger mig ångest ganska ofta). Men det betyder inte att jag föredrar det. Jag tycker inte om att bli bortglömd. Kanske det har gett mig för många ärr för att jag ska känna att det bara är att rycka på axlarna åt det. Bättre att klara sig själv för då behöver jag inte blir besviken när jag bli bortglömd.

Jag har suttit i väntrummet på psykiatrin och väntat på läkare. När ångesten blivit för stor för att läkaren glömt bort mig, har jag suttit och gråtit i väntrummet. Skämts för mina känslor och har blivit sedd först när en sjuksköterska gått förbi.

Ju mer jag lär mig om jag själv, ju mer jag jobbar med mig själv, förstår jag allt mer varför de där konstiga klumparna av känslor dyker upp i kroppen..

Så när jag blir sedd, när någon ser mig, blir det ett bevis på att jag faktiskt finns. Jag är någon.
Glöm mig inte.