Jag tog ”examen” från psykologen i slutet av oktober. 45 minuter varje måndag i tre års tid skulle bli 45 minuter i månaden. Jag var redo och han tyckte att jag var redo. Så vi sa hej och tack vi syns om en månad. Men en månad blev till fyra månader, omorganisation och sjukdom, och invanda verktyg har sipprat ut genom huvudet och klumpen i bröstet har kommit och gått.

Men så i går satt jag åter igen inom de där fyra väggarna. Jag fick bekräftelse på att de tankar och känslor jag haft som dragit mig neråt, sakta, sakta är vanliga när man som jag har generaliserat ångestsyndrom och bipolär sjukdom. GAD, min andra diagnos som jag fortfarande håller på att lära mig hantera. (Fy fan vad svårt det är emellanåt).

Så här är det nämligen. När jag genom åren befunnit mig i något av mina bipolär skov, deprimerad eller hypomanisk, så har jag gjort och sagt saker som jag sedan, när jag vaknat upp, ångrar och bara vill förtränga.
Tänk dig till exempel att du varit askalas, full som en kastrull. Du vaknar upp dagen därpå med den där klassiska fylleångesten. Du undrar vad fan du gjorde under gårdagen. Du skäms lite, ber om ursäkt, försöker medicinera med flottig pizza, läsk och någon dålig rom-com. En tid efter kan du skratta åt det du gjort även om en gnutta ångest fortfarande finns där.

Tänk dig i stället att du är nykter. Men vaknar ändå upp, ett par veckor senare, med en aha-upplevelse. Helvete varför sa jag så där, varför gjorde jag så där! Du kan inte skylla på att du druckit alldeles för mycket alkohol och de runt omkring har heller ingen ”förståelse” för det du gjorde för du var ju uppenbarligen inte full du var bara jävligt korkad, otrevlig och dum. Lägg till i denna underbara kastrull av känslor en hel jävla drös med oro och ångest också, krydda med GAD. Så har du ett sinnestillstånd som du kan bli tvungen att stå ut med i resten av ditt liv.

När jag är lite låg, när jag känner att en depression smyger sig på, så dyker alla de där värsta minnena upp i huvudet. De är årsgamla minnen, men det spelar ingen roll i mitt huvud där och då. Jag stod framför spegeln härom morgonen, försökte få till ett respektabelt yttre då det, från ingenstans, ploppar upp ett minne, en känsla, ett ångestpåslag, från ingenstans som fick mig att kippa efter andan och stirra ned i handfatet samtidigt som jag försökte övertala mig själv att det inte är så hemskt som det jag försöker framkalla i mitt huvud. De här minnena är oftast bara en känsla en uppförstorad situation som i mitt huvud, när jag mår sämre, blir till historiens värsta händelse, det kan vara jag som startat den globala uppvärmningen eller fått människor i min närhet att må dåligt.

Det här är inget som berör mig när jag mår bra. Det är heller inget som syns på mig för kampen om vad som är verklighet och fiction pågår bara i mitt huvud samtidigt som jag kan sitta och le och verka balanserad.

Så när jag sitter där hos psykologen spyr jag ur mig alla känslor och säger uppriktigt: Jag har inga verktyg, jag vet inte hur jag ska hantera det här.
Jag kämpar emot klumpen som vill ta över i bröstet.
Som så många gånger tidigare så säger han det jag egentligen redan vet men som jag måste bli påmind om: Prata om det. Acceptera det. (Kortfattat)

Att leva med en eller kanske flera psykiska diagnoser innebär, klyschigt nog, att man lär så länge man lever. Så jag öppnar verktygslådan, sprider verktygen omkring mig. Tar ett djupt andetag och öppnar dörren till rummet med skylten ”Tänk inte på det- och förnekelserummet” där tapeterna hänger från väggarna, borrhålen är decimeterdjupa och spacklet har torkat i klumpar på golvet.