Sur, irriterad, trött, ledsen. Hallå däruppe! Hur kunde det bli så här?

De flesta dagar kan jag sätta fingret på varför mitt humör sviktar, varför den ljusgrå vardagen plötsligt blir till något i svarta nyanser. Men i bland, som i dag, vet jag inte vad som är felet.
Det känns som att det är något kemiskt. Något som fattas, ledningarna där uppe är tröga och saktar in. Det blixtar inte om dem och i något hörn tror jag sjutton att det är nedsläckt.

Jag är ganska övertygad om att mitt huvud ser ut som i filmen Inside out. 
Små figurer framför ett mixerbord som trycker på knappar för hur man ska må rent psykiskt. Man styr inte över sina känslor helt själv.
(Jag hävdar att alla skolbarn och föräldrar skulle behöva se den just i syftet att få förståelse för hur det kan funka i ens huvud i bland och vad som händer, inte på riktigt då).

Jag funderar ganska ofta på hur hjärnan fungerar på en person som inte har en psykisk sjukdom. Känner man ångest då? Kan man vakna upp en morgon och känna att livet är för jävligt helt jävla värdelöst ? Blir man plötsligt jätteglad utan någon som helst anledning? Är de allra flesta dagarna bra, flyter de bara på?
Lika mycket som jag vill att folk ska veta hur jag fungerar så skulle jag också vilja vet hur det fungerar i de huvuden som är ja ”normala”. Eller är det som i filmen, det finns alltid något som är i obalans, typ.

När jag var yngre, när jag gick i låg och -mellanstadiet så inträffade det ett par dagar varje år, främst under våren, då jag var hemma från skolan. Jag var inte fysiskt sjuk jag var bara helt slut i huvudet och mådde riktigt dåligt rent psykiskt. Jag var trött på livet.
Det räckte med två, tre dagar så var jag tillbaka på banan igen.
Så här i efterhand vet jag att mamma var beredd när våren kom att jag behövde få vara hemma några dagar. Det var inget som någon av oss reflekterade över.
I dag kan jag se tydliga tecken på att det handlade om psykisk ohälsa, förstadiet till mina psykiatriska diagnoser.

Så det kanske är så. Ljuset kommer tillbaka, vårmånaderna börjar göra sig påminda, och jag vill bara dra för de svarta sammetsgardinerna i sovrummet. Peta på mig när sommaren är här i stället.