Det kanske beror på min tilltro till det svenska samhället. Eller så beror det helt enkelt bara på mitt huvud.
När min GAD borde gör mig till en blöt fläck utan rationellt tänkande så hamnar jag just nu i stället i ett tryggt tillstånd där jag lämnar över allt ansvar till någon annan.
Jag fick frågan: Men du som har GAD hur klarar du av den här situationen med covid-19?
Bra, sa jag, riktigt bra, jag mår bra.
Va?

Jag har analyserat mig själv. Rimligtvis så borde min GAD i detta nu gör mig mig till en otrygg, ångestfylld person. Jag borde må riktigt jäkla dåligt för tillfället.
Men istället så mår jag ganska bra.
Varför?

Den här situationen, katastrofen, är för stor. Är en situation för stor, det är för många människor som är inblandade, så blir jag lugn.
Jag kan inte påverka samhället. det som sker det sker och jag lämnar över ansvaret till dem som kan reda upp det här. I dagsläget, myndigheterna och politikerna och alla privatpersoner.  Jag lämnar över alla bekymmer till dem.

Jag säger inte att det är samma sak som när religiösa personer säger att de lämnar över sina bekymmer till Gud, att Gud kommer fixa det här, det som sker det sker och det är Guds vilja.
Nej inte riktigt så. Men jag har en tillförlitlighet till vårt samhälle till dem som har kunskapen som jag saknar. Jag litar på dem. Bodde jag i ett land där demokratin är nedskrivet på papper men inte existerade i verkligheten, där befolkningen blir förda bakom ljuset av de som ska kunna något, ja då hade jag nog vänt mig till Gud i stället och försökt att häva min GAD.

I dagsläget känner jag mig trygg. Jag kan inte påverka situationen utom min egen. Jag är lyckligt lottad som har ett arbete, en fast lön varje månad och jag är med i både a-kassa och ett fackförbund (en fördel med att ha jobbat som journalist, en otroligt osäker bransch, man rustar för krig när det är fred). Med det sagt betyder det inte att jag skulle känna mig trygg ändå om jag skulle blir utan jobb. Men den situationen kan jag inte påverka i dag.

Jag kan måla upp min egen undergång, jag bor i en nedrökt lägenhet med sju katter och stripigt hår, när bilen går sönder eller jag missar ett viktigt samtal. Då handlar det om ett påslag av ångest som inte är rimligt och jag blir helt säker på att allt kommer att gå åt helvete just för att det är jag bara jag som kan lösa problemet och det är jag som även startat det.
Men när ett helt samhälle stängs ner, när människor sätts i karantän och företag går under, då lutar jag mig tillbaka och tar det lugnt.

Jag förstår mig inte på mig själv i bland och jag förstår mig verkligen inte på GAD. Någon sorts logik finns det men ändå inte. Så om du ställer dig frågande till hur jag beter mig så kan du lita på att jag är lika frågande själv. Just nu vet jag bara att jag mår ganska bra.