Plötsligt vaknar jag upp. Känslorna sitter på rätt ställen, kroppen känns lugn och humöret är bara där. Livet är bara. Livet är bra.

Jag är i min ljusgrå period. Den där som ”vanligt folk” kallar för balans. Jag har varken en nattsvart tillvaro eller en skimrande diamantljus vardag. Jag är, ja jag bara är.
Det är de här perioderna som ska vara mitt liv. Det är här som jag inbillar mig att ”vanligt folk” alltid befinner sig, med undantag för någon tillfällig nedgång eller lyrisk tillvaro.
Skönt tänker kanske du, ja skönt säger jag. Ångesten är som en otrevlig vän som bara dyker upp i bland. Jag vill vänja mig med de här känslorna, vill känna att jag duger, känna att jag är bra, att jag mår bra, att jag kan hantera mig själv. Men det är en konstigt känsla när någon frågar hur jag mår och jag svarar ärligt, efter eftertänksamhet, det är bra, ja det är faktiskt bra. Har inget att tillägga.

Om jag skulle skriva en bok skulle titeln vara ”Ljusgråa cykler”. Jag brukar tänka på mitt liv som cykler där jag formats eller omformats. När jag lämnar en får jag med mig spår av den för att bygga upp den nya. Du kanske tänker på år, perioder. Under ett liv hinner man omformas och formas på nytt, man utvecklas eller går bakåt i utveckling. Jag står med tårna, på väg in, i den nya perioden. Som en stor såpbubbla. En gigantisk som man får plats i. Jag har precis stuckit in tårna i en och kommer till slut stå där inne, i min egen bubbla. Det här ska bli en stabil bubbla som inte ska spricka på en gång.

Men precis som vid en period av depression så handlar det om att ta en dag i taget för att orka och fortsätta må bra.
Så hur var det nu? Precis! Ät, rör på dig , sov och ta medicinerna.