Jag ligger där på rygg i soffan, den grå filten över mig, en blyertspenna i handen, bekymmersrynkor mellan näsa och panna och ett huvud som funderar, tänker analyserar.
Nio bokstäver, lodrätt, tredje och fjärde C C?

Mitt första steg mot tillfrisknande var den där boken jag köpte. En pocket om en man som klev ut genom dörren och slutade inte gå. Jag var så stolt. Jag sträckläste den och kände en sådan oerhörd tillfredsställelse, jag var tillbaka (ja i alla fall en bra bit på väg att vara tillbaka i alla fall).
Ett av de första tecknen på att en person hamnat i en depression är oförmågan till koncentration. Det är svårt att hänga med i serier, filmer och att läsa texter som böcker eller tidningar blir näst intill omöjligt. Det är svårt att hitta fokus.
Hjärnan slutade fungera på mig som den brukar vara. Minnet försvann, post-it lappar blev räddningen.

Till en början ville jag inte erkänna att jag var sjuk. ”Jag är bara lite deppig och snart kommer jag fungera som vanligt igen”. Livet måste fortsätta rulla på som vanligt. Skit samma om jag inte orkar läsa böcker, jag dör inte om jag inte får läsa. Sakta förändrades jag. Jag slutade att ägna mig åt sådant som jag i vanliga fall kunde känna en tillfredsställelse av.

Så när jag för någon vecka sedan hittade ett korsord längst bak i en tidning och av ren automatik hämtade en penna för att sedan sätta mig med armbågarna på bordet, huvudet vilandes i händerna och djupt koncentrerad får jag det sista beviset på mitt tillfrisknande.

Det har tagit mig fyra år att nå dit jag är i dag. Jag har kastas hit och ditt i mitt eget huvud, jag har tvivlat på mig själv och gråtit hos psykologen av rädsla för vem jag är, för vem är jag?

Jag kan i dag se hur jag gått igenom alla de där stadierna som man går igenom vid ett dödsfall. Sorg, ilska, förhandling, förnekelse och acceptans. Det är det där sista steget som är så viktigt att nå men så svårt att ta till sig.

AA:s första steg är ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga” vilket stämmer bra in på första steget för mig att nå acceptans till mina sjukdomar. Jag var tvungen att erkänna att jag är och kommer alltid att vara maktlösa inför mina sjukdomar och därför måste jag också leva där efter för att må bra.

GAD är min senaste diagnos och också den sjukdomen som påverkat mig mest för den är Johanna. Men att jag försöker att acceptera de svårigheter den för med sig ju lättare är det att hanteta dem. Om jag accepterar att jag lätt blir orolig så blir det också lättare att göra något åt min oro inför oroliga situationer.

Jag har accepterat att jag har en psykisk funktionsnedsättning som gör att jag inte är som alla andra. Jag har accepterat att min hjärna blir sjuk när jag inte tar hand om mig och jag har accepterat att det krävs lättsamma romaner och medelsvåra korsord ett tag till.