Om jag ska skriva en bok någon gång så ska den heta just det ”Du kan ju bli tokig när som helst. Samlad citat och åsikter”.

I stunder av balans rycker jag på axlarna och skakar på huvudet. Blir upprörd över okunskapen och trött över generaliseringen. Jag och min man brukar skrattar åt citatet och när han säger:
”Du är ju knäpp du” så brukar jag kontra med:
”Jo fast vem är det egentligen som är knäpp? Den som har på papper att hon är knäpp eller den som gifte sig med den som har på papper att hon är knäpp?”

Vi lever fortfarande i ett land och framförallt i en värld där personer med en psykiatrisk sjukdom är lite mindre värda, lite konstigare än alla de andar i samhället. Ja när de valt att berätta om sin sjukdom eller sättet de beter sig. Är de normala, ja då är de normala tills hemligheten avslöjas.

När jag gick på gymnasiet och läste teater pratade vi ofta om att man absolut inte ville hamna i ett fack som vissa skådisar gjorde. Då skulle de alltid få spela den där komikern för all framtid eller den där gangstern. Hade jag fortsatt med teater finns det en risk att jag hade hamnat, om jag inte redan hade hamnat, i facket för kvinnor som spelar odrägliga män.

Eller den där klassikern. Jag är kvinna och därför åker jag snabbt in i de där facken som heter: kök, inredning, matlagning, barnpassning. ”Så du ska köpa ny soffa?” (stort smile, stor ölmage). ”Nej jag ska inte köpa ny soffa, VI ska göra det!” ”Ja det brukar ju vara kvinnan som bestämmer sådana där saker, hö hö”.
Det blev ingen ny soffa i den affären. Höhö!

Så om man föds med en psykisk sjukdom eller utvecklar en under livets gång så är det en överhängande risk att du hamnar, i vissas ögon långt ifrån alla, i det där facket för knäppskallar. Jag är nog redan insorterad där skulle jag tro med snyggt kopparfärgat gem runt mig så att alla diverse papper om mig sitter säkert fast på min kropp.

Så okej då tänker jag. Låt folk dela in mig i olika fack då. Jag ska minsann visa att jag är minst lika normal som alla ni andra.

I dag när jag mår bra är inte det här något som jag egentligen tänker så mycket på. Okej jag är kvinna, jag är psykiskt sjuk, jag är vegan! Oj vilken tur att jag inte är homosexuell också! Och? Vem är du då? (granskande ögon, upp och ner).

Så när citat från förr duggar tätt i mitt huvud samtidigt som jag kollar på en serie om 70-talets Amerika och dess kamp som kvinnor förde för att bli betraktade som lika värdefulla som sin motsvarighet med kuk hade blir jag bara så trött. Vänta här! 2020 och vi befinner oss fortfarande i en tid där människor i specifika grupper i samhället har det sämre än alla de andra. I dag handlar det om, för mig, män och kvinnor med psykiska sjukdomar som får kämpa för att få rätt till vård, rätt till att själva välja vilken vård de vill ha, kämpa för att få fortsatt styra över sina egna liv. Nu handlar det inte om kön längre, nu handlar det om facket som heter psykiska sjukdomar.

Jag skriver debattartiklar, jag jobbar med just de här frågorna, jag skriver en blogg, jag uttalar mig lite nu och då om vad jag anser. Å jag är inte ensam om det här. Vi är så många som skriker ut vår frustration. Hur är det möjligt att vi ändå inte hörs? Hur är det möjligt att vi på 2020-talet fortfarande kan titta på en individ och säga ”Du kan ju bli tokig när som helst, så vem ska vi ringa i så fall?” Eller: ”Kan jag räkna med att hon (tittar inte på mig) kommer hel och ren till jobbet om vi kan lösa så att hon kan vara kvar här?”

Jag samlar på citat och fördomar om mig. Den fylls titt som tätt på. En dag kanske jag skriver dem i en bok som citatmonstren läser.