Är du inte värd att få må bra?

on

När ditt ben svullnar upp, när såret på armen inte läker eller migränen vägrar att ge med sig. Då söker du vård.
När glädjen försvinner från ditt huvud, när du river ditt hår och gråter eller när tanken på att livet aldrig kommer bli bra igen. Då säger du att ingen kan hjälpa dig.

Jag är inte objektiv. Jag har pratat om hur jag mår sedan jag var 13 år. Jag har varit hos ett x antal terapeuter, psykologer, sjuksköterskor, för att sätta ord på hur jag mår och få svar på varför jag mår som jag mår. För mig handlar det om att få rätsida i mitt huvud. Att få den där medicinen eller det där bandaget som jag hade fått hos en ”vanlig” läkare .
Men allt för ofta möter jag människor som mår riktigt dåligt, psykiskt. Men steget att söka hjälp för den mentala hälsan är så stort så man gör det aldrig. I stället lever man ett liv där man aldrig kanske får må riktigt bra, där ångest blir en del av sig själv och oförmågan att se lösningar försvinner.

Det är lätt att låta bli att söka vård oavsett om det handlar om en fysiskt eller psykisk åkomma. Det är jobbigt att berätta vad som är fel, att kanske ta av sig de där byxorna för att via utslagen på låren eller att för första gången sätta ord på hur man känner inför en okänd person.

Jag har träffat så många människor genom åren som jag gång på gång får dra min sjukdomshistoria för. Det är för stunden helt vilt främmande människor som jag måste berätta om mina självmordstankar, mina destruktiva förhållningssätt, mitt liv. Jag brukar ta ett andetag och kasta mig ut. Det är jobbigt men för att personen mitt emot ska ha en chans att veta hur jag mår och hur den personen ska kunna hjälpa mig så måste jag berätta.

Det tog nästan 20 år av terapeuter, psykologer, sjuksköterskor, innan jag träffade en psykolog som jag trivdes med. Kemin stämde och samtalsträffarna kändes mer som samtal med en god vän än en psykolog. För det tar tid att hitta den där personen som man känner att det stämmer med. Men skulle jag ha låtit bli under alla de här åren att söka hjälp för att jag väntade på den rätta ja då hade jag inte sökt hjälp alls. Varje person du möter få du med dig något ifrån. Det är inte heller otillåtet att byta hjälp om hjälpen inte fungerar.

Så varför tillåter man sig själv att må psykiskt dåligt men inte fysiskt?
Det låter hårt men det är ju faktiskt så. Jag mår dåligt psykiskt men jag accepterar att må dåligt i stället för att söka hjälp.

Nu är inte jag så korkad så jag inte vet att det finns en rad aspekter bakom beslutat att inte söka hjälp för sitt psykiska mående. Men du skulle inte låta bli att söka hjälp för dina fysiska problem oavsett vad det är. Är du inte värd att få må bra?

Så egentligen, verkligen egentligen, vad har du att förlora?
En psykolog har tystnadsplikt, hen kommer inte att döma dig för det du berättar och du kan lika gärna testa för du dör inte av det.

Under min anorexiabehandling fick jag en T-shirt av min terapeut. Det stod: ”Om det du gör inte fungerar gör något annorlunda”.