Vi finns här, vi vill inte bli sjuka, men vi vill få hjälp om vi behöver den

on

”Man kan ju inte tro att du har en psykisk sjukdom, du är ju som alla andra”.

Det är lätt att tro att ett leende, ett fungerande socialt liv, ett jobb, ett körkort och ett bostadslån är det som avgör om en person fungerar som alla andra eller inte. Jag och många med mig fungerar väldigt bra i vårat samhälle och många av oss klarar av att ha både ett jobb och en familj trots att vi i grunden har en psykisk sjukdom.
Så det är lätt att tro att vi heller inte behöver någon hjälp när vi väl blir sjuka, för du är ju så vältalig och ordentlig i vanliga fall.
Jag tillhör en patientgrupp som har väldigt lätt att hamna mellan stolarna för vi är som folk är mest när vi inte befinner oss i något skov.

I dag är jag inte i något skov. Jag mår bra och mitt huvud fungerar ungefär som vems huvud som helst när det kommer till att ha ett fungerande liv. Jag har kontakt med min psykolog via telefon en gång i månaden, mest för att bara stämma av hur livet är eller om det finns något jag behöver få hjälp med att reda upp i mitt huvud. Jag har fortfarande en SIUS-konsulent via Arbetsförmedlingen som finns där i bakgrunden om det är något med mitt arbete som jag behöver få hjälp med och jag äter mediciner för att hålla mig balanserad och utan skov. Som sagt jag mår bra i dag och livet liksom rullar på. Men för den sakens skull skulle jag inte vilja bli av med någon av ovanstående hjälpmedel. Jag har ju faktiskt en kronisk psykisk sjukdom även om den för tillfälligt hålls i schack.

För att vi med en psykisk sjukdom ska få fortsätta må bra så krävs det också att våra hjälpmedel får vara kvar även under den tiden då vi faktiskt inte är i behov av dem. En psykisk sjukdom som bipolär sjukdom är livslång och kommer inte försvinna bara för att du mår bra under en längre tid. Den finns fortfarande där, märks kanske inte, och risken att återfalla i ett skov är stor om man inte tar hand om sig själv.

När Försäkringskassan drar in pengarna för att en person ”uppenbarligen” mår bra för tillfället kommer i slutändan bara leda till att personen inte blir friskare utan snarare sjukare. Att knuffa människor längst bak i kön för att få samtalsterapi när personen äntligen mår psykiskt bra gör inte att personen är redo att vänta i kön när skovet drar in som en mörk filt igen. Livet är otroligt skört för oss som lever med psykiatriska sjukdomar och livet kommer alltid att vara skört. Samhället måste börja ta hand om de människor som är psykisk sjuka och arbeta för att göra dem friskare. Men samhället måste också arbeta för att upprätthålla det friska hos personerna och förhindra att de hamnar i långa sjukdomsperioder igen.

Jag har kanske privilegiet att kunna uttrycka mig i både tal och skrift oavsett om jag är sjuk eller frisk. Men det betyder inte att jag inte behöver hjälp för att fortsätta må bra. Så när sommaren står för dörren och covid-19 fortfarande härjar i vårt land och världen glöm då inte bort att den där patientgruppen som uppenbart mår bra nu. Vi finns här, vi vill inte bli sjuka, men vi vill få hjälp om vi behöver den.