Likt en science fiction film vill jag lägga mig ner i en kapsel som scannar hela min kropp och som med en ljus metallisk röst talar om för mig vad som är fel och föreslå åtgärder för att rätta till felen. Jag ganska säker på att en sådan kapsel kommer bli verklighet inom sjukvården inom si så där 100 år (jag vill inte vara för optimistisk).

Jag känner i hela min kropp att något är i obalans. Jag känner igen tecknen en föraning om en depression men jag vet inte hur jag ska mota bort den. Den ligger där under ytan och gör mig nedstämd, rastlös, trött och ovillig till allt jag inte själv har valt. Huvudet snurrar av minnen från tillfällen då jag tycker att jag gjort korkade saker, ångestfyllda minnen och minnen jag i vanliga fall tränger undan eller rycker på axlarna åt.

Som när en ångestvåg sköljer över mig så att jag är tvungen att kippa efter andan. Jag längtar också efter den där timrade stugan mitt ute i skogen där bara tystnad råder och elden från den öppna spisen värmer mina fötter. En återkommande längtan till något jag inte har är ett typexempel på när Johanna behöver stanna upp och analysera sitt mående. Men jag vet inte vad jag har gjort för fel, jag vet inte varför jag är här nu där jag är.

Jag vet att i bland handlar det mest om att bara acceptera att nu mår jag så här just nu. Vi, jag och mitt huvud, ska bara se till så att det inte blir värre. Men jag vill så gärna hitta den felande länken. Vill så gärna kunna peka på en punkt i mitt huvud, i min kropp, där kemin inte stämmer för tillfället.

Det är jobbigt att hamna i de här perioderna för jag måste hela tiden kämpa mot mig själv. Jag vet att jag är lycklig i mitt äktenskap, att jag älskar min man över alla andra, att jag trivs med mitt arbete och att livet är helt okej. Men när kemin blir fucked up så säger mitt huvud till att fly i stället. Den framkallar en känsla av att vara fast, att livet kunde vara så mycket bättre, att livet inte kan vara så här för resten av mitt liv.

Jag vet att det inte är mina riktiga känslor. Jag skulle aldrig ta ut skilsmässa eller få för mig att jag klarar mig bättre på egen hand, jag skulle aldrig välja bort det här livet i utbyte mot ett luftslott.

Jag väntar ut och fortsätter leva som jag lärt mig. Sömn, medicin, mat och motion. Jag vet att det kommer bli bättre att kemin kommer stämma igen och att livet kommer bestå av de positiva tankarna. Men drömmen om att ha en timrad liten stuga ute i skogen med tystnaden som sällskap och elden i den öppna spisen som värmer mina fötter kommer alltid finnas kvar.