Det är längtan, det är maten, det är den förväntade glädjen. Nä julen är inte en högtid som jag är speciellt bra på. Utåt pimpar jag hemmet med gardiner, adventsljusstakar, blinkande lampor, julgran och allt går i rött.

Jag proppar min hjärna full av julmusik och jag bakar lussekatter som om saffranet kommer att börsnoteras och jag drömmer om en jul som i filmens värld.

Men egentligen slåss jag mot ångest, besvikelser, och känslan av att det här inte är något för mig. Jag konsumerar bara mer och känslan av verklighetsflykt blir överdrivet tydlig. Den här tiden på året kämpar jag mer än annars med att hålla mig här och nu.

Jag har aldrig varit speciellt tacksam för jul. När jag var barn tittade jag storögt på alla fina julfilmer med glada släktkalas och en överdriven gemenskap. Men jag insåg ganska snart att det var just en påhittad verklighet och inte den riktiga. Jag kämpar fortfarande med de bilderna.

Jag har alltid gillat det mysiga som julen bjuder på. Men ångesten har kommit redan den första december. På julafton delas sedan medaljerna ut för att vi även i år tagit oss igenom fridens högtid och prestationen ska tas om hand i form av huvudvärkstabletter.

För tyvärr är det ju så att psykiatriska diagnoser aldrig tar semester, de försvinner inte trots att självaste Tomten kommer på besök. Det är inte helt ovanligt att avdelningar på psykiatrin är full av människor som inte orkade med sig själva mellan presentpapper och kulörta kulor.

När jag frågat om en jul på psykiatrin inte skapar mer ångest har det blivit huvudskakningar och ett självsäkert nej. Det är där som huvudena slutat snurra och de deprimerade får vara deprimerade utan dömande blickar eller kommentarer, det är ju glädjens högtid då ska du ju vara glad!

Jag har aldrig legat inne på psykiatrin under julen även om jag är ganska säker på att jag har behövt, många gånger. Idag har jag mina verktyg för att klara av den här högtiden och faktiskt försöka njuta av den. Jag flyr helt enkelt. Jag checkar in på hotell. Det är min terapi.

Det finns inget som säger att man måste stå ut med något som får en att må dåligt oavsett om det är jul eller inte.

Om vi ska få ordning på stigmatiseringen kring psykiatriska sjukdomar, om statistiken över självmord ska hamna på 0 så måste vi prata om hur vi mår. Eller hur? Det måste bli acceptabelt att man kan må dåligt oavsett tid på året.

Vi måste förstå att vissa händelser, vissa högtider, skapar psykisk ohälsa hos en hel drös med människor. Och vi som det blir knas för måste förstå att vi mår bättre om vi också berättar om hur vi mår. Den viktigaste personen i ditt liv är du. Men det är tillsammans som det kan bli bättre.

I år innehåller min julklapp balans och ärlighet. Vill du dela julklapp?