Om jag då hade vetat det jag vet idag

”Finns det något du är nöjd med, med din kropp?”
Kommentaren kommer från sjuksköterskan på BUP. Hon har bett mig ställa mig framför spegeln i rummet och kolla på mig själv.
Jag granskar mig själv med stängda ögon för jag vill inte se hur jag ser ut.
”Mina läppar säger jag när jag fäster blicken på mitt ansikte, dit men inte längre (med mina ögon)”.

”Johanna VG är ett bra betyg, det är bra”.
Jag gråter, river mitt hår, ser hur hela livet är förstört. MVG, högsta betyget, är det som duger inget annat. Att hjärnan inte fungerar som den ska på grund av näringsbrist spelar ingen roll. Ska jag bli vackrast och bäst så gäller det att ligga i. Nej att vara en medelmåtta är inget för mig. Livet funkar inte så.

Jag måste säga ja mer än nej när killarna vill mer. Att jag inte vill spelar ingen roll, huvudsaken är att de är nöjda, jag måste visa att jag är en tjej som man vill vara med, som inte är tråkig som säger nej. På så vis kommer man ingenstans och ingen kille kommer vilja ha mig om jag säger att jag inte alls har lust.

Ingen förlängning på reportervikariatet måste bara betyda att jag inte duger. Jag måste anstränga mig till det yttersta, gör ännu mer, vara ännu bättre, flytta fler gånger. Livet är inte lätt men det kommer bli bättre.

Jag trodde att jag inte kunde vara mig själv för då skulle ingen tycka om mig. Skulle jag bara bli ännu magrare skulle jag bli ännu mer attraktiv och omtyckt. Skulle jag bara få ännu bättre betyg så skulle jag kunna få gå min drömutbildning. Skulle jag bara klara av att ta examen så skulle jag få ett jobb som journalist och sätta dit fula gubbar. Skulle jag bara flytta tillräckligt många gånger så skulle jag få vara kvar efter att vikariatet hade tagit slut. Jag var bara tvungen att anstränga mig ännu mer…

När jag var 27 gick det inte längre. Trycker man ner sig själv tillräckligt länge så går sulorna sönder och du faller igenom.

Vägen har varit otroligt krokig, mitt självförtroende har varit så långt ner i botten att det inte ens synts till. Jag har än i dag perioder då jag inte vill se mig själv i spegeln. Men i dag accepterar jag mig själv och jag tar snarare tag i mitt huvud än min vikt när ångesten kommer.
Jag vill fortfarande att människor ska tycka att jag är smart fast inga betyg är satta och jag vill fortfarande få uppskattning. Men jag orkar inte ha för mycket krav på själv. Jag tycker att kravet att fortsätta leva, ja så känns det vissa dagar, är tillräckliga. Jag vill fortfarande att människor ska tycka om mig men nu vill jag att de ska göra det för den jag är inte för den jag försöker vara.

Hade jag vetat det jag vet i dag om mig själv när jag var 13 så hade jag berättat om min ångest.
Hade jag vetat det jag vet i dag om mig själv när jag var 15 så hade jag sagt nej till sex om jag inte skulle njuta av det.
Hade jag vetat det jag vet i dag när jag var 17 så hade jag varit glad över det där näst högsta betyget och gett mig själv en klapp på axeln.
Hade jag vetat det jag vet i dag när jag var 20 så hade jag varit mig själv, verkligen mig själv, och inte lotsats att jag förstod de sociala koderna.
Hade jag vetat det jag vet i dag när jag var 27 så hade jag pratat om hur jag mådde och krävt psykologisk hjälp för länge sedan.

Hade jag vetat det jag vet i dag så hade jag sagt till sjuksköterskan på BUP ”Jag är nöjd med allt som är min kropp just i dag. Jag tycker att jag är jävligt snygg och jag vet, att jag kommer bli ännu snyggare som vuxen. Vänta du bara, du ska få se!”

Ge dig själv och ge din tonåring, om du har en, en rejäl kram. För du är faktiskt, fantastiskt bra som du är och din tonåring är faktiskt fortfarande ett barn, och ett barn behöver massor av kärlek och trygghet för tonåringen växer också upp till en vuxen till slut. En vuxen som kommer bli lika fantastisk som du.

2 kommentarer

  1. Polär Marielle skriver:

    Vill bara skicka en stor kram! Din berättelse berör och jag känner igen så mycket ❤

    Gillad av 1 person

    1. tudelad skriver:

      Tack fina du ❤️

      Gilla

Kommentarsfunktionen är stängd.