Den ångestfyllda journalisten

Jag sover dåligt i flera nätter. Spelar upp scener i mitt huvud. Ibland vet jag vad jag är rädd för. Ibland är det rädslan och ångesten i sig som blir problemet.

Idag vet jag att jag har två diagnoser. Bipolär och GAD, generaliserat ångestsyndrom. Jag vet varför handsvetten blir så kraftig, varför min stolta ställning blir till en hopkrypen böt fläck eller varför hela min kropp skriker FLY i nya situationer och bland okända människor.

Men när jag jobbade som journalist visste jag inte vad det var för fel på mig, jag visste inte hur jag skulle få må bra. Det jag visste var att Johanna som hon egentligen var som individ fungerade inte i det yrket jag hade valt.

Så när intervjuerna med de okända människorna i de okända miljöerna och på de okända platserna blev för psykiskt jobbiga formade jag den andra Johanna. Jag la på mig en roll som en orädd, kaxig och påstridiga journalist. Jag skapade journalisten Johanna. Genom att gömma mig bakom min roll, identifiera mig med min roll på arbetet så klarade jag av allt. Jag drev på mig själv så mycket att jag var nära att spy så många gånger i bilen på väg till nästa jobb. Men väl framme var det bara att klistra på smilet och dra igång med frågor.

Men när jag insåg, med hjälp från psykolog, läkare, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att jag behövde byta jobb för min egen överlevnad insåg jag för första gången att något var fel.

Den jag blivit var inte den riktiga Johanna och den riktiga Johanna skulle aldrig orka med att vara journalist om ångesten och oron inte blev bättre.

Identitetskrisen slängdes över mig som stora kättingar. Vem fan är jag då om jag inte är journalist, vem fan är jag utan min roll?

Idag kan jag närma mig obehagliga situationer, ångestfyllda situationer, utan att gå in i någon roll för att klara av det. Det är otroligt jobbigt men jag gör det.

Jag jobbar inte som journalist i dag, men jag saknar yrket. Men i mitt arbete som kommunikatör gör jag fortfarande intervjuer och skriver artiklar. Men jag gör det på ett mer ärligt sätt gentemot mig själv. Och det konstiga är att intervjuerna blir faktiskt bättre ;).

Ångesten är en del av mig. En del som jag gärna skulle vara utan. Men det är en del av den jag är. Så jag får helt enkelt ta mig själv för den jag är men med målet att bli mer av den jag vill vara och mindre av den jag inte vill ha.