Jag har förberett mig i 17 år ändå blir det som ett slag i magen. Jag klär av mig naken och intalar mig att jag inte kommer bry mig om resultatet. Men hur jag tolkar resultatet är ett bevis på hur långt jag har kommit och hur mycket jag har undvikit.

Jag håller på att fylla i ett patientformulär och just till det här är det bra om jag inte höftar till med kilonen. Jag har sedan jag stod på en våg sist när jag var 15 aldrig haft koll på min egen vikt. Kläderna har alltid passat och jag har alltid haft samma storlekar så varför bry sig om siffror på en våg.

Jag har undvikit personvågar för det triggar mina gamla monster och djävlar. De som hör hemma hos sjukdomen anorexi och som jag betraktat mig som mer eller mindre frisk ifrån.

Men nu tog jag ändå steget, det sista steget för att se de gamla hjärnspöken i ansiktet igen. Siffrorna på vågen blir som en klar blixt av ångest, avsky och äckel inför mig själv. Jag försöker påminna mig själv att det vågen visar är också muskler, blandat med fett, skelett, vatten, blod, allt det som utgör min kropp. Jag försöker tänka att jag tränar, musklerna syns på mina överarmar, mage, lår, jag är inte bara fet, jag har betraktat mig själv som relativt vältränad och smal innan jag visste om siffrorna. Men siffrorna flimrar framför mina ögon och tanken på kalorier och vad jag åt i går dyker upp som gubben i lådan i mitt huvud lite nu och då.

Jag påminns om att jag fortfarande är en person med tendenser till ett anorexitänk. Jag visste att det här skulle komma någon gång. Jag visste att det är det sista provet på hur långt jag har kommit i att tycka om min kropp. Det spelar ingen roll att det är 17 år sedan jag började äta igen och mota bort monstren. De försvinner aldrig riktigt, de gäller bara att hålla dem så långt bort som det bara går.

Jag fyller i formuläret och hoppas att mottagarna kommer att se hela mig, hela min kropp och inte bara mina nedskrivna siffror.