Vi är inte i minoritet

De var okända för mig och jag var nervös. På andra sidan datorn dök de upp. Någon från Umeå, någon från Malmö, någon från grannkommunen och någon från södra delen av länet. Olika bakgrund, olika livsöden. Men med samma behov, att få berätta om hur man mår.

Jag har varit samtalsledare för en samtalsgrupp via nätet. Jag har hållit i sådana här grupper tidigare men då fysiskt på plats i en lokal. Det har känts viktigt men den här gången via datorn kändes det livsnödvändigt

Det pågår en pandemi och behovet av att få möta andra med liknande erfarenheter som jag av psykisk ohälsa har växt sig allt kraftigare hos mig. Jag känner mig ganska ofta helt ensam om att ha en psykiatrisk diagnos. För oavsett hur mycket en människa försöker förstå uppstår det ändå aldrig en full förståelse om man själv aldrig mått dåligt.

Människorna jag möter via datorn de här samtalsträffarna får en speciell plats i mig. Vi säger och berättar saker som vi sedan konstaterar ”Det här har jag aldrig sagt, den frågan har jag aldrig fått, det där har jag aldrig tänkt på tidigare” för någon annan. Vi har precis möts och avstående i verkligheten är väldigt många mil men tryggheten infinner sig direkt. De här människorna vet vad jag pratar om, vet hur livet kan vara ibland.

Jag vet att samtal i grupp är inte något som passar alla. Det kan kännas som att man bara vältrar sig i varandras problem. Jag tycker snarare att det känns som ett kafferep men där samtalsämnen om väder, jobb eller blöjbarn bytts ut mot att handla om dig, bara dig, ett tillfälle att gå bortanför det där andra och på riktigt fokusera på hur du mår.

När datorn har stängts av och hörlurarna lagts åt sidan känner jag en enorm tacksamhet. Tacksamhet för att fler människor vågar prata om hur de mår, våga träffa andra som mår ungefär likadant. Jag är tacksam över att jag lever i en tid då vi faktiskt har börjat ta hand om oss, hela oss och förstår att psykisk ohälsa är något vi inte är ensamma om att lida av ibland eller kanske ganska ofta. De psykiskt sjuka (som vi ibland kallas för) är inte i minoritet och det är dags att vi själva och samhället förstår det för att vi ska kunna skapa förändring.

En kommentar Lägg till

  1. Polär Marielle skriver:

    Jag håller också i digatala grupper i mitt län men tycker att det är svårt med den digitala tekniken ibland. Har erbjudits att gå kurs via vuxenskolan men svårt att få tid….
    För övrigt håller jag med dig. En gång i tiden när jag fick min diagnos hade jag bara kontakt med människor i internets värld. Det var första steget att våga ta kontakter med andra.
    Så härligt att se tillbaka och tänka på hur jag mådde då och skämdes så… till att fortfarande kunna må riktigt dåligt men ändå veta att jag inte skäms och att jag har vänner som vet vad jag pratar om.
    Kram!

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s