Den grå filten ligger över mitt huvud, den skymmer sommarens starka färger, den får njutningen av solstrålarna att försvinna. Den blå himlen blir till grått dis.

Jag skulle vilja klara mig utan min medicin. Kunna hantera mig själv som ”friska” människor gör. En dålig dag är bara en dålig dag. En bra dag är bara en bra dag. Men något längs mitt dna sätter stopp för det. Något sitter fast där, nedärvt, och det går inte att skära bort.

Jag som många andra med bipolär sjukdom äter litium. Vita piller med grundämnet som gör att min hjärna funkar bättre. Ämnena gör att signalerna i mitt huvud fungerar bättre, lyfter och bromsar mig när jag behöver. Med jämna mellanrum, var tredje månad, tar jag ett blodprov som sedan visar hur nivåerna av min medicin är mitt blod. Under ett bra tag har jag legat på en lägre nivå än vad jag brukar ha. Min hjärna har ändå fungerat ganska bra. Har kanske dumt tänkt att det är bra om jag klarar mig på en lägre dos då litium i det långa loppet kan ställa till det för njurarna (det är knappast någon fara för mig än). Samma antal tabletter kan göra att nivåerna sjunker i blod utan någon egentlig förklaring, det finns en hel massa så det kan vara alla eller bara någon orsak.

Men nu har det gått för långt. Siffror kanske inte säger er något men om jag säger att jag brukar ligga på 0,64 litium i blodet, då mår jag som bäst, och att jag nu ligger på 0,42 så förstår ni kanske att det kanske inte är så bra. Det tar emot men jag måste öka dosen, jag gör det utan att blinka, så att nivåerna klättrar uppåt igen och den grå filten sakta dras bort från mina ögon.

Jag förstår också att jag aldrig kommer kunna klara mig utan min medicin, utan den blir jag sjuk. Men man kan ju alltid önska, tänk om jag plötsligt skulle bli helt frisk!