Kan du ärligt säga att du inte sätter stämplar på människor som du inte känner?
Jag tror inte det.
Vi har våra föreställningar och uppfattningar om människor långt innan vi faktiskt har sagt hej till dem. En bild av hur just den typen av människor är.
När det kommer till psykiatriska diagnoser så slår de där föreställningarna verkligen över. Jag har själv fått höra att eftersom jag har en bipolär diagnos så kan jag ”Bli tokig när som helst”.

Jag har själv blivit så inpräntad med en bild av hur jag är för att jag har en diagnos. När jag för första gången fick diagnosen och började äta litium då trodde jag verkligen att jag kunde bli tokig när som helst, att jag till och med kunde bli farlig och att jag aldrig skulle få ett normalt liv. För jag hade fått intryckt i mitt huvud att personer med psykiatriska diagnoser inte är som alla andra.

När jag sen accepterade min sjukdom, förstod att jag faktiskt var ungefär som alla andra men ändå olik alla andra på samma gång så stötte jag på nästa föreställning om mig.
”Men du som är högutbildad, vältalig och framåt du kan väl inte behöva ha någon extra hjälp för du verkar ju inte vara sjuk”.
Bilden av en psykisk sjuk person var en person utan livsvilja, orkeslös med lite eller ingen benägenhet till att klara av ett arbete eller ha ett normalt jobb. Jag passade plötsligt inte in.

De som känner mig vet att jag fungerar ungefär som alla andra under de perioder som jag inte har ett skov. Men att jag fortfarande har en viss sårbarhet för att jag fortfarande lever med en kronisk psykiatrisk sjukdom.

Idag har jag en trygghetsanställning och min arbetsgivare får ett lönebidrag för att ha mig anställd. Jag har också en sjukersättning på 25 procent. Krasst kan man säga att jag har det ganska tryggt ordnat för mig. Jag kan vårda min sjukdom men samtidigt arbeta och göra ett bra jobb efter mina förutsättningar.
Men tanken finns ändå där. Vad händer den dagen jag byter jobb? Kommer min nya arbetsgivare ha kunskap om psykisk ohälsa hos medarbetare, kommer min arbetsgivare förstå vilka skyldigheter hen har gentemot mig och arbetsmiljön på arbetsplatsen?
Kommer jag överhuvudtaget få ett annat arbete när jag berättar att jag har en psykiatrisk diagnos, en tung sådan om du frågar många. Och kanske den frågan som skrämmer mig mest, kommer jag klara av ett annat arbete?

Jag har ändå tur att jag har ett arbete just för att jag har en psykiatrisk diagnos. Många med mig får aldrig ett arbete för rädslan att anställda någon med psykisk ohälsa är för stor. Arbetsgivaren har inte och vill kanske inte heller lära sig mer.

För mig börjar praktexemplet om hur en anställd är att suddas ut. Vi är ju alla olika individer med olika förutsättningar oavsett om vi har en diagnos eller inte. Borde inte arbetlivet vara anpassat efter individerna och inte att individerna anpassar sig efter arbetslivet?
I min drömvärld får alla människor plats på arbetsmarknaden och de förutfattade förställningarna om människor blir i stället till svar från individerna.

Jag är trött på att nedvärdera mig själv och jag är trött på att se fördomarna i de andras ögon.