Jag får tårar i ögonen, en klump i bröstet. Jag får känna mig trygg, jag blir lyssnad på och det finns en person som faktiskt bryr sig om att jag ska må bra. Jag drar efter andan och tackar för de orden, innan samtalet är över och telefonen läggs på.

Det var så simpelt som ett telefonsamtal från en litiumsköterska. Ett samtal till mig för att informera mig om hur mina värden i blodet ligger efter senaste blodprovet. Ett rutinsamtal när litiumvärdena inte ligger riktigt på den nivån som sjukvården vill att de ska ligga på. Ett samtal för att höra hur jag mår. Men ett samtal som kom att betyda allt för mig den dagen.

När ett brev dimper ner i brevlådan med information om att min kontaktsjuksköterska ska sluta, datumet hade redan passerat när jag läste brevet, och när psykologen sen tre år tillbaka meddelar att han ska sluta och att man inte i något av fallen vet om det kommer någon ersättare, så breder otryggheten ut sig. Vem ska jag vända mig till när jag mår dåligt? Kommer någon svara eller ringa tillbaka till mig när jag lämnar ett meddelande? Finns det någon som kommer förstå att jag mår dåligt?

Jag är inte rustad för att klara av oklarheter eller otrygghet. Jag behöver fasta sjukvårdskontakter och jag behöver få känna tillit.

Så när den manliga litiumsjuksköterskan ringer mig och verkligen bryr sig blir jag lugn. Samtalet handlar egentligen inte om något som jag inte är van att prata om, inte heller är jag ovan inför frågorna. Men det är sättet som mina svar tas emot på och viljan att göra gott som får mig att må bra.

Ska det inte alltid vara så? Ska inte bemötande stå högt upp på agendan vid samtal eller möten med patienter?
Jag behöver inte ha någon som alltid håller min hand men jag vill veta att jag kan få hjälp om jag behöver den.

När en person försvinner så dyker en annan upp. I alla fall i det här fallet.