När man är vuxen ska man klara sig själv. När man är vuxen vet man vad som är bra för en och vad som är rätt och fel. Vuxen är höjden av mänsklighet.

Men vad händer när jag inte känner mig vuxen? När mina 36 år bara är en siffra. När kroppen kommer ikapp åldern men inte huvudet.

Jag har tagit ”examen” från min psykolog.

Jag erkänner att jag blivit institutionaliserad. Inte på det viset att jag blivit så van att bo en avdelning att jag inte kan klara mig ute i samhället själv. Jag har blivit van med att ha en trygg hand, en trygg person, att lita på som förstår hur mitt huvud fungerar när ångest och oro sköljer över mig.

Nu ska jag vara den trygga personen. Lära mig att lita på mig själv och komma ihåg att använda alla verktyg jag vet fungerar.

Jag gick i terapi i tre år. Till en början, efter mitt senaste depressiva skov, en gång i veckan. Samtalstiderna glesades ur till en gång i månaden på slutet. Jag försöker se det som att jag har tagit examen, att betyget Johanna är det högsta som går att få, jag har klarat utbildningen både de praktiska och teoretiska bitarna. Nu ska jag ut i verkligheten på riktigt och klara av att manövrera mellan oro och ångest, göra bort mig, dunka mig själv i ryggen, allt som har med vuxenlivet att göra, allt som har med livet att göra.

Den trygga handen, den trygga personen kommer alltid vara den trygga handen och personen. Men jag omfamnar min man och lär mig att vara lika öppen och ärlig mot honom som jag var mot psykologen. Det är dags att gör mig lite mer oberoende av sjukvårdspersonal.

Men min ålder kommer bara vara en siffra.