Jag behöver gå i terapi. Ja jag har gjort det tidigare. Men den här gången handlar det om att ett offentligt organ påverkar mitt huvud, min andning ja hela min kropp.
Försäkringskassan.

Jag börjar bli bättre och bättre på att hantera kontakten med myndigheten. Men jag är långt ifrån botad och kan ta det de vill med lugn och ro. Jag går upp i försvar direkt och min GAD startar, jorden går under, mitt liv havererar och jag är så beredd att ta till mitt försvar: Att slåss för det jag har rätt till.

Jag får ett mejl från dem varje månad, det börjar jag nästan bli van vid. Då handlar det om utbetalning av den sjukersättning jag får, bara lätt information. Stressen, som jag får när deras logo dyker upp, är hanterbar. Men i jämförelse med eventuell information från andra svenska myndigheter, då jag kan tänka logiskt, är det här ändå sjukligt.

Nytt år och dags för förnyelse av diverse avtal, kontrakt etc. Försäkringskassan är inte sen. Med ord som, vi har granskat dig, går mitt huvud i spinn.
Den här gången hade de inget att påpeka och jag kommer fortsätta få min ersättning. Men innan jag har hunnit så långt ner i informationsbrevet sitter jag där ensam, övergiven och riktigt jävla förbannad och bitter.

Det här är inte hanterbart. Det är inte rimligt att jag ska känna att psyket fallerar varje gång myndigheten hör av sig. Men hur ska jag göra? Jag är med min GAD urkass på att hantera eventuella katastrofer på ett självsäkert sätt.
Jag förstår de människor som inte öppnar posten och låter räkningarna ligga tills det är för sent för vetskapen om vad som står i breven kan göra situationen värre än hur verkligheten är just där och då. Bättre att låta bli.
Men det skulle inte heller funka, att stoppa huvudet i sanden, den olästa informationen skulle gnaga sönder mig.

Hur blev det så här då? Min uppenbara psykiska rädsla för en svensk myndighet? Det bottnar i den tid då jag fick slåss för att jag skulle få sjukersättning, hur jag fick kräva samtal med chefer, hur jag fick vända ut och in på mig själv och hur jag trycktes allt längre ner i samhällstrappan. Jag har aldrig varit så beroende av en svensk myndighet som då och trots det är de fortfarande en stor del av mitt liv. Det är tre år sedan, tre år sedan, som de till slut fattade beslutet att jag hade rätt till sjukersättning. Jag vill gärna tro att det var på grund av min påstridighet, min knutna näve i bordet och en arbetsgivare som inte gav upp om mig.

Men upplevelserna och känslorna från den här tiden ligger fortfarande kvar i min kropp. Känslan av katastrof och misstroende varje gång ett formellt brev dimper ner. Är det kanske ett studiebesök, en intervju eller ett vanligt telefonsamtal med myndigheten som kan få mig att hantera det här sjukliga destruktiva förhållandet jag har med dem?

Jag granskar mig själv och andas ut för den här gången (men där inne är jag förberedd för strid när det behövs).