De grå perioderna

Det låter värre än vad det är. Just nu befinner jag mig i vad jag kallar den grå perioden av mitt liv. Med andra ord den perioden då jag varken är manisk eller djupt deprimerad. Jag är helt ”vanlig”.
Jag är för tillfället inhoppande vikarierande reporter, jag är journalist, hade jag inte varit förkyld hade jag tillbringat tid på gymmet och förhållandet med min sambo är väldigt bra. Jag lever ett ”vanligt” liv, bortsett från en dosett med medicin och ett KBT-tänkande.

Sen den dagen då jag med självmordtankar i huvudet och en pappa som tryckte gasen i botten på väg till psykakuten äter jag litium varje dag och lugnande medicin för att kunna sova varje natt. Jag lider inte av det utan ser det snarare som min räddning. För till skillnad från då, den gången, så vill jag leva. Att det i sin tur har att göra med att jag äter medicin ja det är bara ett faktum. För även om jag äter min medicin så blir jag nere, ganska mycket nere och jag vet att om jag skulle släppa taget i den situationen så skulle självmordstankarna åter igen dyka upp.

Jag vet att om jag hamnar i en djup depression så kommer den bli värre än sist och jag vet att jag inte kommer att överleva för jag kommer inte att orka kämpa, hur mycket jag än vill leva nu så kommer jag inte vilja det den dagen.

Jag blir personlighetsförändrad i mina två perioder, manisk och deprimerad. Men det märks kanske främst när jag är deprimerad. Den dagen då min pappa skjutsade mig till psykakuten hade jag egentligen ingen önskan om att bli inlagd, jag hade ju bestämt mig: Jag skulle ta mitt liv. Så när jag tillsammans med min pappa och mitt ex satt i väntrummet var jag fortfarande inställd på att få åka hem.

Men jag fick två val. Antingen skulle jag låta mig själv bli inlagd på avdelningen eller så skulle jag få åka hem till mina föräldrar med ständig övervakning av dem. Att utsätta mina föräldrar för det och samtidigt aldrig få en chans att sätta planen i verket eller att låta sjukhuspersonalen tvångsinta mig, nej jag kunde inte låta det stå i min journal för alltid. Så med den lömska planen, att kunna sätta min plan i verket inne på avdelningen, så sa jag att jag ville bli inlagd.

Där och då visste jag inte och jag trodde inte att jag hade en psykisk sjukdom. Att bli djupt deprimerad trodde jag var och varannan person blev i bland och lät man bara depression gå tillräckligt långt ja då blev man väl självmordsbenägen. Eller?

Sjuksköterskor och läkare klädda i vitt tog emot mig på avdelningen. Men inga tvångströjor på patienterna och ingen elak överläkare som var beredd att göra experiment på mig såg jag till. Jag befann mig på en helt vanlig sjukhusavdelning om jag bortsåg från att patienterna var väldigt tysta och ledsna och de hade inte genomgått någon operation och någon droppställning stod inte vid sängkanten.

Vad som skulle hända härnäst, att den där avdelningen skulle bli mitt hem för en månad och att jag skulle få en psykisk diagnos, hade jag verkligen ingen aning om. Jag befann mig ju bara i någon sorts ledsen limbo.