I jobbannonserna skriver ofta de flesta: Jag är en social individ med förmågan att hålla många bollar i luften samtidigt. Det ska helt enkelt uppfattas som att du inte är den där personen som sitter och väntar på jobb eller bara har förmågan att ta till dig en sak i taget.

Det jobbiga är när de där orden stämmer, lite för bra…

Även om jag äter så kallad stämningsstabiliserande mediciner, jag ska inte agera för uppåt och heller inte för neråt, så kommer jag inte riktigt ifrån att det går jäkligt snabbt att tänka i bland. På en sekund kan jag har flugit i väg i tanken och hittat lösningen på ett problem eller befinna mig i en annan dimension, ta in ny information som fastnar direkt. Ett exempel är mitt jobb som journalist. Jag ser ett problem på väg till jobbet och på ingen tid har jag redan kommit fram till vilken som är bästa att ringa för att få information, vad uppföljningen i rapporteringen skulle kunna vara och vad jag ska säga till vederbörande för att få så mycket information som möjligt innan personen uppfattar att jag faktiskt mjölkar denne på information som denne egentligen inte borde berätta. Manipulativ? Ja i bland kanske.

Frustrationen är därför oerhörd när hjulen inte rullar lika snabbt hos folket runtomkring mig, när mina idéer kommer en vecka senare eller mina tankebanor glöms bort för de runtomkring inte hunnit tagit till sig idéerna.

När jag är i mitt esse jobbar jag med tre, säg artiklar, samtidigt och lyckas hålla en nyheter för framtiden i huvudet. Jag är mer social än annars vilket får mig att ställa de där frågorna jag kanske inte skulle göra annars. Jag levererar till en början genomarbetade jobb, dessa blir dessvärre mindre genomarbetade ju mer manisk jag blir. ”Ä va då, det där var väl inget”.

Men även i dag när jag befinner mig i en grå period, alltså den mer ”normala” perioden, så tänker jag snabbar, löser problem snabbar och håller mig uppdaterad hela tiden, kanske mer sjukligt än en person utan en bipolär diagnos. Allt går snabbt i mitt huvud. Därför är det inte helt ovanligt att jag blir minst sagt tokig när folk runtomkring mig tar sådan lååång tid på sig att förklara något (innan personen är klar har jag redan förstått vad personen vill ha sagt och jag hade kunnat sitta vid mitt skrivbord), jag river mitt hår (inte så att det syns) och suckar inombords. Aaaaa låt mig få sätta i gång!

Det är en förbannelse i bland att ha just den här ”biverkningen” av min psykiska diagnos. Jag har fått lära mig att bita mig i tungan, att inte alltid säga vad jag tänker och har för idéer (Att låta folk prata till punkt ingår i mitt jobb så det kommer liksom av sig självt). Det är svårt, det är väldigt svårt. Det är ännu svårare när arbetsuppgifterna blir av icke utmanande karaktär. Suck.

Jag är inget fantastiskt smarthuvud som lär sig allt direkt. Nej jag var precis som vilket annat barn som helst, övning ger färdighet, och mattematik var usch. Men när jag väl lärt mig något då kan jag utvecklas i snabbt tempo och hittar bara mer och mer fakta jag kan lägga till grund för mitt nyfunna intresse.

När jag var 27 och fick diagnosen bipolär sjukdom hade jag under hela mitt liv mått riktigt dåligt. Så klart det fanns ljuspunkter i mitt liv, att jag hade en ljus barndom och allt det där. Men jag kände mig aldrig riktigt okej, jag kände aldrig att jag passade in. Kanske kan det också vara därför som jag har lätt ta till mig andras mående. Jag ser på kroppsspråket hos en människa eller bara sättet som håret ligger där här dagen eller bara att ögonen inte glittrar lika mycket som tidigare att något är fel. Eller att personen pratar, uttrycker sig på ett speciellt sätt att något inte är helt okej. jag sätter inga diagnoser på folk, men som man känner sig själv…

Jag kommer så väl ihåg hur jag mådde när jag var barn och mamma eller pappa sa sådär… Jag känner ångesten direkt. Ångest var liksom en del av mitt liv fast jag inte visste vad det var. Jag mådde bara skit helt enkelt, blev mobbad, kände mig utanför, fick anorexia, jag har gått hos psykologer sedan jag var 12.

Därför känner jag sådan värme för de barn som jag ser mår dåligt, som sitter på skolgården själv, som inte trivs med sig själv, som inte riktigt vet, vad gör jag här?
För tänk om jag hade fått den här diagnosen på papper redan då, då hade jag kanske inte behövt stå i en sjukhuskorridor och gråtit av ångest och längtan bort från det här livet. Då hade jag kanske trivs med mitt iv redan när jag var barn och inte behövt vänta till 30.