Läser i tidningen att Svenska kyrkan startar samtalsgrupper för personer som upplevt att någon i ens närhet som tagit livet av sig. För den som lämnas kvar förstår jag att livet kan bli helt annorlunda, att frågetecknen är många, att man är riktigt förbannad, att man skuldbelägger sig själv och att man inget hellre vill att allt skulle vara som det en gång var.

När jag ringde min syster från sjukhuset, efter att pappa och mitt ex hade satt sig i bilen igen för att åka till min lägenhet och packa en väska med kläder åt mig, efter att jag blivit tilldelad en sjukhussäng, efter att jag kände mig mer vilsen än någonsin, möttes jag av: Men jag visste inte, jag trodde inte att du mådde så dåligt.

Nej det är klart att ingen visste det. Jag ville ju inte att någon skulle veta. Jag ville inte vara en belastning för min familj eller mina vänner. Jag skulle ju klara det här själv, det var bäst för alla.

För faktum var, och är fortfarande när jag mår dåligt, att jag känner att jag är en belastning för mina nära och kär. För när jag inte själv vet vad jag ska göra hur ska då de göra det?

När självmordstankarna hade tagit över mitt huvud, när allt jag gjorde handlade om sista gången eller snart så, snart slipper jag det här, då var jag riktigt självisk. Jag hade inte många tankar på att personerna i min närhet skulle bli ledsna, om de ens skulle bli det. Jag struntade faktiskt rakt av vad människor i min närhet skulle känna. För jag ville bara få ro, jag ville bara få slippa min ångest och min smärta, jag ville bara få vila.

När jag hör människor prata om självmord är det ofta just: Hur egoistisk får man vara? Men han/hon hade ju barn, tänk att lämna de efter sig. Jag skulle aldrig skulle ta livet av mig, skulle aldrig kunna vara så egoistisk.

Nej det kan jag förstå. För det är svårt att förstå något som man själv aldrig upplevt. Jag har upplevt ett mörker och jag vet hur det känns. För mig handlade det väldigt mycket om att få frid. Det handlar inte om att såra sina nära och kära, absolut inte. Så var det inte för mig. Det handla mer om en bild av att allt skulle bli så mycket lättare för mina nära och kära om jag inte fanns där som mådde dåligt.

Jag vet att om jag inte hade gått till vårdcentralen den där dagen och fått en sjuksköterska som tog mig på allvar, ja då hade jag tagit min bil hem och jag hade tagit mitt liv, efter att diverse brev hade skrivits.

Jag har vänner som tagit livet av sig och jag känner en stor sorg över dem. Men jag kan också känna att nu har de fått frid. Fy fan vad dåligt ni ska ha mått, att ni inte såg någon annan utväg än att lämna det här livet. Jag vill inget heller än att få krama om dem en gång och få säga hur mycket de betyder för mig. Men de ville något annat, och det respekterar jag så väldigt mycket.

Lika stort behov som jag har av att prata om hur jag mår tillsammans med människor som upplevt samma sak, som har samma diagnos och som vet hur jävla dåligt man kan må, lika stort behov har de anhöriga som mist någon i självmord eller som har någon som ibland mår riktigt dåligt att få träffas och prata. Jag har min pappas röst i huvudet när jag mår dåligt eller är bekymra för något: ”Öppna munnen och prata om det. Sätt ord på det du tänker och du ska se att problemen blir så mycket lättare att bära”.

Så att en organisation, den här gången Svenska kyrkan, tar initiativ till att få prata om det mest tabubelagda ämnet självmord, kan jag bara säga tack, tack för att vi närmar oss ett samhälle där vi pratar om att ta sitt liv.