det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det har gått några år sedan jag fick min diagnos. Men det är inte förrän det senaste ett och ett halvt åren som jag faktiskt accepterat min sjukdom. Jag vet nämligen i dag att för att jag ska kunna hålla mig frisk så måste jag behandla mig själv på ett bra sätt. Jag måste tänka på hur jag mår psykiskt och hela tiden arbeta efter att behandla mig själv så pass bra att jag mår psykiskt bra. Det är lättare sagt än gjort.

Jag hamnar i tankar där jag är trött på att ta min medicin varje morgon och kväll, där jag inte vill sova ordentligt, att jag rör på mig och att jag inte låter tankar som gör mig sjuk få fäste allt för länge och jag måste verkligen lyssna på mina nära och kära.

Men fy fan vad trött jag blir på allt det där i bland!
Jag längtar i perioder tillbaka till mina maniska perioder. Då jag orkade allt, hade ett självförtroende som var så stort och då jag inte var speciellt bekymrad, livet var en fest. Jag fick mer gjort, jag träffade fler personer och jag var en ja-sägare. Å vad jag kan sakna de dagarna.

Om jag fick välja skulle jag ta bort de depressiva perioderna av min sjukdom och behålla de maniska och de grå. Anledningen att de maniska perioderna, till en viss gräns, är så hett eftertraktade är att man blir som hög på situationen (jag har aldrig varit hög på droger men skulle kunna tänka mig att det är ungefär som att vara manisk fast ännu starkare).

Men det jag vet i dag är att om jag skulle leva i en manisk period länge så skulle det komma en definitivt djupare och mörkare period som jag inte skulle överleva.

Så tänker jag i dag.
Det gjorde jag inte när jag först fick veta att jag har diagnosen och när mitt nya liv hade sjunkit in.

När jag hade blivit inskriven på avdelningen för deprimerade visste jag inte vad som väntade. Jag grät konstant, huvudet värkte, jag var passiv och jag var trött, så trött. Men jag kunde inte sova. Mediciner sattes in direkt och framför allt sömnmedicin. Jag kapitulerade ganska omgående när det gällde mina tidigare planer att fortsätta min självmordsplan, jag hade bevakning dygnet runt.

Dagen därpå fick jag vara med på ett bedömningsmöte, om mig själv. Stort konferensbord, vitklädd personal från avdelningen och överläkaren. Jag var rädd, skiträdd. Jag var så ensam. Jag hade aldrig tidigare eller heller efter känt ett så stort behov av att ha min mamma eller pappa bredvid mig. För jag var så borta i huvudet att jag är tacksam för att läkaren pratade så tydligt och lättförståeligt.

Bedömningen gjorde klart för mig att jag inte skulle kunna skrivas ut. I stället sattes jag på en massa mediciner.
Så från ingenstans, utan någon förvarning räcktes en folder till mig, där jag satt i dörröppningen till mitt rum:
”Du skulle visst ha den här”
Förvirrad och frågande. Jag tittade på foldern och såg bara orden: Bipolär, skrivet över framsidan.
Jag accepterade inte situationen jag intalade mig att foldern skulle ha varit till en annan patient, att de gett den felaktigt till mig. Jag bipolär, nej knappast!

Vägen från förnekande till acceptans är lång, i bland väldigt lång.