Jag tycker om att umgås med folk, träffa nya människor och att helt enkelt ha kul.  Jag skulle kunna löpa linan ut och säga ja till allt, alltid vara den som hänger på när något kul händer, alltid vara den som planerar att göra något kul. Men det finns alltid en baksida, jag har lärt mig det den jobbiga vägen.

För jag har trots allt en psykisk sjukdom som gör att det roliga kan bli lite för roligt. Den insikten har gjort att jag är rädd för att säga ja. För det innebär också att det som verkade vara så kul då kanske inte lägre kännas lika roligt i morgon för då kan jag befinna mig i en svacka som går neråt.

Att säga ja till något som ligger längre fram i tiden kan då kännas väldigt avlägset och spännande. Men när jag väl är där vill jag inget heller än att dra mig ur och säga nej. Men då är det för sent.

Därför har jag börjat med att helgardera mig för allt jag blir tillfrågad om. Det är inte speciellt roligt, men jag vill inte stå där och ha en fruktansvärd ångest för att jag lovat och inte kan säga nej.

Jag har bokat upplevelser flera månader i förväg och sen sitter jag kvällen innan med blandade känslor, ångest, nervositet, och vill bara avboka allt, säga att jag kan inte.

Jag rev och slet i mitt hår, gråten och snoret rann och jag hade bara en stor jäkla klump av ångest.
Så kändes det sist. En upplevelse jag hade sett fram emot blev en upplevelse som handlade om att jag bara skulle ta mig igenom den levande. Hemlängtan är väldigt stor då. Men jag åkte i väg och jag kom hem med en massa fina upplevelser som jag inte hade velat vara utan.

I dag handlar mitt liv väldigt mycket om att vara en ja-sägare i lagom dos.  Att ta en dag i taget, leva i nuet. För jag vågar helt enkelt inte lita på mig själv fullt ut.

Min tröst är att det ändå sägs att det man inte dör av blir man starkare av.
Eller?