I mellanmjölkens land där Jantelagen är väldigt närvarande är det riktigt svårt att vara precis det, lagom.

I min roll som journalist får jag dagligen bemästra det där med att vara lagom. Lagom trevlig, lagom pådrivande, lagom mycket övertid… Ja du fattar. Men de gånger jag träffar på en person som är som jag, har svårt att vara lagom, oj vilken arbetsdag det då blir!

Jag har alltid haft ett behov av att göra saker fullt ut. Har jag gett mig fan på en sak då har jag väldigt svårt att avsluta och göra något bara lagom mycket.
Det där har ställt till det i mitt liv mer än en gång. Jag kan le åt vissa tillfällen i dag men då såg jag inte att det jag gjorde var något fel.

Jag är till exempel inte förvånad i dag att jag plågade mig själv till anorexia. För jag gav mig inte och jag blev manisk på att vara hungrig, och att räkna kalorier blev en sport.
Ett annat exempel är att fila fötterna, det låter ju helt sjukt och det var det. Jag filade dem så pass mycket att jag fick sår på hälarna. Jag kunde liksom inte stoppa mig själv.
Att städa kan lätt gå överstyr, jag måste verkligen få bort smutsen överallt, det går inte att lämna ett litet hörn orörd.
Eller ta jakten på en perfekt hy. Jag använde peeling i ansiktet så pass mycket att jag fick ett stort sår i pannan. Jag kunde inte sluta.
Eller bara det där med att köpa smågodis i en påse. Jag måste äta upp allt på en gång för det går ju inte att sprida ut godiset över flera dagar. Bättre att äta upp allt på en gång.

I dag har jag fått lära mig att bli mer lagom. Det är fortfarande skitsvårt.
Att bara stå på crosstrainern  på gymmet så många minuter som jag har bestämt. Eller att bara göra rent handfatat på toaletten och inte ta golv, tak, avlopp, ja allt.

Jag biter mig i tungan och blir precis så där lagom som är ”nyttigt” för mig. Jag blir begränsad helt enkelt.

Men ”normal” kommer jag aldrig bli. Det finns ju liksom inte i min natur. Fast vem är egentlig ”normal”? Vi är helt enkelt ett gäng med människor som fått möjligheten att veta att vi har en diagnos.

Just idag kan jag tycka att det är en gåva det gäller bara att jag lyckas bemästra den gåvan på ett bra sätt. På ett ”lagomt” sätt.  Att lossa bojorna lite grann ibland och inte släppa loss min mani fullt ut. Jag bor ju trots allt i mellanmjölkens land (tack Jonas Gardell för de orden).