Jag har turen att ha fått lära känna flera människor som har samma diagnos som jag eller som är en nära anhörig till en person som har diagnosen bipolär. Jag är inte ensam helt enkelt, det finns fler som jag.

Det är svårt att få in det i huvudet ibland. För det talas ju inte nämnvärt högt om psykisk ohälsa eller diagnoser. Eller jo, på ett icke personligt sätt. Jag till exempel har ju valt än så länge att vara anonym av rädsla för hur jag ska uppfattas när stämpeln bipolär sätts i pannan på mig. Men när jag hör om hur andra människor övervinner den rädslan jag har och berättar då gråter jag för jag känner så väl igen mig i allt det den personen berättar. Vi har ju trots allt samma sjukdom.

När jag var inlagd en månad, fick ECT, massor av mediciner, minnesförlust, var apatisk, ja allt det där som hörde mitt sjukdomstillstånd och mitt tillfrisknande till, så var jag just det inlagd.

Till en början var det jobbigt, men ju fler dagar som gick ju mer bekvämt blev det. Alla som var på avdelningen, som låg inne, mådde ju dåligt och hade förmodligen en diagnos av något slag. Jag hade liksom hittat hem. Jag var bland likasinnade.
Maten serverades på regelbundna tider, jag fick en massa mediciner, sjuksköterskor som jag kunde vända mig till om jag behövde ha mer medicin för att härda ut livet. Ja allt var liksom mjukt men gick knappast i rosa utan snarare mörkgrått.
Men efter en månad betraktades jag som så pass frisk att jag kunde lämna avdelningen och kastas, ja här var det inte prat om utslussning, i verkligheten och livet igen.

Fy fan vad jag mådde dåligt över det! Plötsligt skulle jag inte bara leva jag skulle överleva också med min sjukdom. Jag skulle ta min medicin, jag skulle få bukt med mina demoner och jag skulle acceptera att jag var sjuk och att jag aldrig skulle kunna bli botad från den här sjukdomen.
Jag förstår dem som väljer att försöka ta sitt liv igen eller sluta ta sin medicin för att få komma tillbaka in på psykiatrins avdelningar, för det är lättare att leva där. Det tyckte i alla fall jag.
Det pratas om institutionsskadade mäniskor, jag hade lätt kunnat bli en sådan om jag hade vårdats längre.

Jag återanpassade mig till det verkliga livet efter några månader. Kanske framförallt när jag flyttade hem till mitt hem igen. När mamma hjälpte mig att städa hela lägenheten, bytte gardiner och mattor, ja helt enkelt en storstädning för att jag skulle känna att det var helt okej att bo själv igen.

Men visst kan jag sakna livet från avdelningen, när vi alla satt i samma båt, när alla var där för att ingen mådde helt okej och att ingen ifrågasatte varandras mående. Framförallt kan jag sakna att jag togs på allvar i min sjukdom.
Därför är jag så evigt tacksam för alla människor jag träffar som faktiskt vågar berätta och som jag vågar berätta för.

För trots allt är det väl ändå så att vi är jäkligt dåliga på att prata om det, att prata om psykisk ohälsa. För det blir ju allt vanligare att vi mår allt sämre i det här landet, men vi pratar inte om det på något plan och det handlar nog mest om, som för mig, om rädsla för vad som händer när man väl berättar…