Huvudet blev tomt och jag kunde tänka klart, alla bekymmer försvann och för första gången såg jag mitt liv som det var.
Det var då. När medicinen började ta för fösta gången.

Mitt huvud blev helt tyst och jag kunde för första gången under mina 27 år slappna av.

Men som med vilken medicin eller drog som helst vänjer sig kroppen och allt kommer tyvärr i kapp igen.

Att slippa tänka och bara fokusera på mitt liv där och då var behövligt.  Jag hade aldrig kunnat ta mig upp och över vattenytan, det var också därför som mina självmordstankar bleknade.

Men fyra år senare har bomullen försvunnit från mitt huvud, för länge sen, och jag måste hantera mitt liv som alla andra. Det är lättare och svårare beroende på hur jag mår. När jag mår sämre kommer tankarna och minnena tillbaka från tiden innan jag fick min diagnos.

Så är det lite just nu. Antalet tabletter är färre än tidigare och jag känner av det. Livet från då är betydligt mer närvarande. Det gör ont.

Jag minns exakt vad jag kan ha sagt till vänner, till ex, till föräldrar. Hur jag kunde bete mig när jag var i en manisk period eller hur elak jag blev när jag var deprimerad. Det gör ont.

Det var inte jag som gjorde det, det var mitt sjuka jag. Samtidigt var det jag som gjorde det, jag kan inte skylla i från mig. Men hade det varit i dag hade jag aldrig gjort det. Jag hade inte sagt det där och jag hade inte betett mig på det där sättet.

Jag kommer så väl ihåg det tillfället när jag inte visste varför jag hade försatt mig i en situation, jag rev mitt hår, skrek, grät, bad om ursäkt hundra gånger om. Jag hade gjort det, men jag visste inte varför för det var inte jag. Då kände jag bara för att få en fet smäll över ansiktet, vakna upp och för att få förstå mig själv. För: Varför?

I dag vet jag varför, men det gör ändå jäkligt ont.

Jag måste acceptera att det var jag då precis som nu. Men jag måste acceptera att det var just då, och jag kan inget göra åt det. Bara be om ursäkt för det jag gjort, för hur jag har sårat för hur jag betett mig. Jag måste acceptera mig själv och den jag var då, och helt enkelt lära mig att leva med det jag gjort och leva som en bättre person i dag.

För det jag inte visste då, det var att jag har en psykisk sjukdom som jag måste ta hand om, jag kan inte leva som jag gjorde då, för då upprepar jag historien igen.

När tankarna kommer, när jag blir påmind…

Ett djupt andetag, analysera, be om ursäkt och våga vända om gör något annorlunda.

För om det du gör inte fungerar- Sluta med det
Om det du gör fungerar- Fortsätt med det