Det spelar roll var du bor i Sverige. I alla fall när det gäller din hälsa och framförallt din psykiska hälsa. Det visste jag redan.

Men när undersökning på undersökning visar att det faktiskt spelar roll, då blir jag rädd.  Den senaste undersökningen gällande den svenska befolkningens psykiska hälsa presenterades av föreningen Mind i måndags.  Den visar att befolkningen i Västerbotten har bäst psykisk hälsa.

Tyvärr är det inte där jag bor . ”Mitt” län hamnar på plats nummer 17 av 21. Jag blir inte förvånad.

Här pågår det besparingar inom sjukvården för fullt, som på många andra platser, och det är knappast psykvården landstingspolitikerna eller direktören vill undvika att ta ifrån.

Avdelningar stängs ner inom psykiatrin för det finns inte tillräckligt med personal som kan jobba (som orkar jobba), polisen vittnar om hur de hämtar självmordsbenägna patienter, skjutsar dem till psyket för att dagen efter hitta dem igen på samma ställe beredda att ta sitt liv. Det finns inte pengar och det finns inte personal.

Jag märker av det själv. Eftersom jag själv med jämna mellan rum måste ha kontakt med öppen-psykiatrin ser jag hur mindre och mindre tid personalen har för mig.
Jag har en så kallad kontaktsjuksköterska, eller snarare, jag har två kontaktsjuksköterskor. En som sköter min medicin och tar hand om de provsvar de får var fjärde månad från mig, och en sjuksköterska som jag ska kunna vända mig till när jag mår sämre.
Jag har aldrig träffat någon av de här personerna. Jag har försökt boka en tid till min ”samtals”sjuksköterska men har ännu inte lyckats eftersom den personen har så pass många patienter att ta hand om, samtidigt som fortbildning ska ske etc.

Då har jag det ändå ganska bra eftersom jag i alla fall har en fot inne i psykiatrin. De har min journal, jag har telefonnummer till dem, jag vet att de finns där (även om de aldrig svarar i telefonen). Värre är det för en patient som för första gången ska få kontakt med någon inom öppenpsyk, det kan ta tid. Väntetiderna är långa inom den landstingsdrivna psykiatrin eftersom vi är så många i befolkningen som mår dåligt. Samtidigt finns det inga pengar, ingen personal. Det blir en ond spiral. Utvägen blir den andra vården,  vars besök kan kosta betydligt mer än vad den landstingsdrivna gör. En kostnad som alla kanske inte har råd med och därför mår de i stället psykiskt dåligt i sin ensamhet, väntar på att det ska bli bättre, kanske får medicin utskriven men vad hjälper det när ingen vill lyssna på det man har att berätta?

Jag är därför inte förvånad över att ”mitt” län hamnar på plats nummer 17, jag är heller inte förvånad när jag hör hur vänner hellre vänder sig till en självmordslinje per telefon, som sitter i Stockholm, än kontaktar psykiatrin där man bor.

Den dagen jag mår riktigt dåligt är jag inte ens säker på att min sambo kommer får den hjälp han behöver för att han i sin tur ska kunna hjälpa mig på bästa sätt. I dag vet vi inte ens vilket telefonnummer det är tänkt att han ska ringa den dagen jag vägrar låta mig följa med till akutpsykiatrin.

Jag tar en dag i taget och hoppas att inte antalet psykiskt sjuka blir fler i ”mitt” län och att lösningen på landstingets ekonomi inte slutar med att det är de anhöriga och de frivilliga föreningarna som får ta den stora smällen.