Just nu mår jag inte speciellt bra. Livet är lite mer mörkgrått än ljust. Den där mörka filten att dra över huvudet lockar väldigt mycket. Men jag vet att inget blir speciellt bättre av det.

Så i stället kopplar jag på mina andra jag. De där vi alla tar till när vi kanske måste vara på ett speciellt sätt för att passa in eller när vi är bland människor vi egentligen inte trivs med eller när vi helt enkelt bara inte kan vara så som vi vill vara. Så är det just nu. Hela tiden.

Jag kör med mental träning. Trycker undan det som gör att jag mår dåligt, ler och försöker vara som jag ”brukar” vara. Jag har nämligen ett par dagar jag måste jobba och då gäller det att koppla på min mentala träning hela tiden för att orka.

Mental träning och vanlig träning. Det hjälper. Ett tungt pass på gymmet, bara koncentrera mig på 1,2,3,4 och så vidare. Riktigt tungt, sådär så att jag mår illa när jag går därifrån. Jag flyttar smärtan från huvudet till kroppen. Fysisk smärta är lättare att hantera än psykisk.

När jag inte tränar mår jag inte bra. Det blir liksom en drog, jag måste ha det där, pulsen, smärtan, svetten, hårdrocken i lurarna, för att koppla bort huvudet.