Ork å bry.

Precis så är det i dag. Jag håller mig precis över vattenytan. När sambon frågar hur är det kan jag bara säga som det är. Nämligen, jag håller mig flytande genom att inte tänka på att jag faktiskt mår dåligt. Mental träning hela tiden. Jag blir trött och jag sover ingenting.

Är på jobbet. Men jag tar en dag i taget, en timme i taget till och med, jag orkar inte mer än så just nu.

Men jag håller mig flytande. Svart kaffe i en termos, automatkaffet går inte att dricka, radion och dataskärmens förvalda sajter som sällskap.

Det jobbiga med att må så här är att det inte finns någon direkt anledning till att mitt liv känns mörkgrått just nu. Det går liksom inte att sätta fingret på vad det är.
”Men du måste väl veta vad som fick dig att må dåligt?”
Nej. Det kommer bara över mig, hakar sig fast i min själ och vägrar släppa taget för en stund. Jag mår bara dåligt helt enkelt över hela livet.

Jag var som vanligt till gymmet i går fast jag egentligen bara ville åka hem efter jobbet och dra en varm filt över mig och glömma världen där utanför. Men jag gick till gymmet, tog i som en idiot, lyfte mina vikter och kände att jag ville spy efter ansträngningen. Just där och då, när hanteln lyfts upp för femte gången och jag känner hur muskeln stramar, då mår jag skapligt bra. Då tänker jag bara på vikten i min hand och vad jag måste göra för att orka lyfta den en gång till.

Men efteråt, i går, var jag tillbaka i samma ledsna, hopplösa känsla. Fy vad jag är trött på att ha det så här med jämna mellanrum!

Det går inte att rycka upp sig. Jag måste bara acceptera situationen, ta en timme i taget, försöka hitta ljuspunkter, dricka mitt svarta termoskaffe för automatkaffe går inte att dricka och låta radion och dataskärmens olika sajter hålla mig sällskap.