Livet är mörkgrått just nu. Med andra ord, jag mår skit.

Japp jag har ett så kallat skov, den av två former av skov som jag kan ha som jag inte föredrar.

Efter att ha kört med mental träning i ett antal veckor för att orka med vardagen så gick det inte längre.

Jag fick en samtalstid hos öppenpsykiatrin i går. Skeptisk som jag blivit genom åren då jag aldrig känt, bara ett fåtal gånger, att den i andra stolen tagit mig på allvar var jag skeptisk den här gången också så klart. Min kontaktsjuksköterska som jag skulle träffa hade jag inte träffat förrän i går. Tilldelad, utdelad och…ja det är hon som jag fått för att jag har en viss siffra i personnumret och alla patienter som har samma siffra får automatiskt samma kontaktsjuksköterska.

Men hur som. Mellan fyra väggar och en stängd dörr gick det inte längre. ”Hur mår du?”

Då brast det. Den mentala träningen förgäves orkade jag inte mer. Äntligen fick jag sätta ord på mitt mående som i sig inte beror på någon speciell händelse, det bara kommer över mig helt enkelt. Vilket i sin tur är jävligt jobbig, för om det berodde på en speciell händelse skulle man kunna börja där, bena ut och räta ut. Men icke, så enkelt är det aldrig, har aldrig varit det heller.

Jag gråter, känner mig 40 år äldre, orkeslös, viljelös, likgiltig, ja så är min mentala hälsa just nu och den bara är så.

Så nu väntar jag på en eventuell sjukskrivning. Ner med fanan, kapitulera. Jag har svårt att acceptera men jag måste. Som min kontaktsjuksköterska sa: ”Du måste få tid att vila så att du orkar göra det som du mår bra av som tar dig ur ditt mående som du har nu”.
Det stämmer. Jag har strategierna för hur jag ska ta mig upp, men jag orkar inte. Jag orkar knappt hålla mig flytande.

Så när chefen hör av sig och vill att jag ska jobba kan jag inte annat än att säga nej, jag kan inte. För här kommer mitt andra dilemma in, ingen vet att jag mår dåligt, ja bara mina närmaste, och ingen vet att jag har en diagnos. Hade jag berättat, vågat, klivit ur garderoben skulle det inte kännas lika fel att säga ”Nej tyvärr jag kan inte jobba”. Men just nu orkar jag heller inte bry mig hur ett sådant uttalande tas emot på andra sidan telefonen. Jag bara konstaterar att jag väntar på en sjukskrivning. Blir jag sjukskrivning då tar vi min situation därifrån. Blir jag inte sjukskriven, då tar vi det därifrån.

Just nu överlever jag bara.