Det långa håret stod ofta åt alla håll, tovorna var stora och leendet på mina läppar lika så. Jag var för det mesta glad och jag fick folk runtomkring mig att skratta eller le. Jag var kort och gott den där glada skitungen.

I dag är den glada skitungen äldre och har tyvärr upptäckt att livet inte alltid är så glatt.

Jag kommer så väl ihåg när jag gick ifrån att vara den glada skitungen som alltid log och som såg ut som en trollunge till att bli precis som alla andra, vara någonstans där i mellan i humöret.
”Men var har den lilla solstrålen tagit vägen?”
Ja du det undrar jag också.

Att ständigt upprätthålla en glad fasad tar på krafterna och till slut sjunker man igenom. För vem kan egentligen gå omkring och vara glad precis hela tiden? Någonstans börjar en ventil att pysa…

Visst skulle jag kunna fortsätta att vara mig ”själv”. Glad, pigg, ifrågasättande, fräck i munnen, ja allt det som gör mig till den jag är. Men till slut går det inte längre. Där befinner jag mig i dag.

Det går inte längre att upprätthålla en Johanna fasad. För det är ju just det, en fasad. Nu vill jag bara vara mig själv. För om jag ska orka ta mig upp över vattenytan förändra mitt mörkgråa tillstånd så måste jag bara få vara mig själv.

Jag har en gång tidigare i mitt liv varit sjukskriven på 100 procent, fått ersättning från Försäkringskassan och helt enkelt bara kapitulerat inför min egen sjukdom. Det var när jag blev inlagd för att jag planerade att ta mitt liv. I dag blev det andra gången i mitt liv som jag kastade in handduken för att låta mig själv få en andningspaus.

Till någon gång i januari ska jag nu vara sjukskriven på grund av min sjukdom. Det känns lite skrämmande och det kommer definitivt bli frågor och jag kommer garanterat få ta ett steg till ut ur garderoben. För när den glada skitungen inte längre ler och inte kan jobba på grund av psyket då blir det garanterad frågetecken som behöver rätas ut, inte hos mig men hos andra.