Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag.
365 dagar om året. Frukost, middag och kvällsmat.

Livet innan min diagnos, ja alltså den nedskriven på papper i en journal (jag hade ju en bipolär diagnos innan men inte nedskriven och utredd) hade jag ätit så kallade lyckopiller, när jag blev behandlad för ätstörningar som senare blev anorexi, och Alvedon. Det var de piller jag kände till. Tills den dagen jag blev inskriven på avdelningen på psykiatrin. Plötsligt blev min världsbild av mediciner betydligt mer vidgad än tidigare.

Piller för att komma ur depressionen, piller för att klara av att kliva upp på morgonen, piller för att kunna gå och lägga mig på kvällen, piller för att jag skulle somna, piller för att jag skulle sova etc. Plus ECT-behandlingar. Medicinerna fungerade och till slut blev jag lika medveten om dess kraft som alla andra patienter, att manipulera sjukhuspersonalen för att få något starkare var inte svårt.
Vilket i sin tur var ganska sjukt med tanke på att jag var inlagd för att jag var självmordsbenägen med planer på att ta mitt liv med just mediciner…

Efter utskrivningen har medicineringen fortsatt, däremot i lägre dos och färre piller. För faktum kvarstår, jag kommer alltid bli tvungen att äta mediciner för att jag ska fungera. Tro mig utan mediciner skulle jag inte sitta här i dag.  Så litium varje morgon och kväll plus en medicin som ska göra med dåsig så att jag kan sova.

En dag i veckan fyller jag upp min dosett för att ha koll på om jag tagit min medicin, har jag nämnt att jag även använder reflexväst och broddar på skorna…

Nu när jag inte mår speciellt bra fylls min dosett på med nya mediciner, allt för att jag ska sova. Får jag ännu en sort utskriven måste jag byta upp mig till titanium-modellen…

Jag vet att jag inte ska äta de här nya medicinerna eller den höjda dosen för alltid. Det är fram tills att jag kan sova som jag borde. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det självklart är billigare och mindre tidskrävande för sjukvården om man skickas hem med en drös mediciner i stället för att låta patienten får samtalsterapi och kanske låt säga KBT-terapi för sömnen och måendet.  För även om jag precis som alla andra gärna tar den lätta vägen ut så skulle jag i längden tjäna på att förändra mitt liv och lära mig mer om mig själv i stället för att svälja tabletter.

För faktum kvarstår ju ändå: De har skickat hem en deprimerad patient, som har en historia, jag är inte det i dag, som självmordsbenägen, med typ ett helt apotek av ja just det tabletter.

Jag konstaterar att det är tur att jag den här gången har verktygen, att livet är mörkgrått inte svart och att jag vill leva.
Jag måste bara få hjälp att göra just det, leva och inte bara överleva.