Hur nöjd du än är med dig själv spelar ingen som helst roll om du tittar lite för länge i spegeln.

Du hittar den ena skavanken efter den andra och de växer med en hisklig fart . Så plötsligt står du där och ser ut som Pomperipossa.

När jag var yngre och kämpade med anorexia täckte jag över speglarna i badrummet så att jag skulle slippa se hur ful jag var. För det skulle bara innebära att portionen på tallriken skulle bli mindre och den dagliga löpturen skulle ökas på med ytterligare kilometer.

I dag när jag mår dåligt i min.,för livet, andra diagnos, är inte spegeln min fiende på det viset, det utseendemässiga, utan för det psykiska.

Medan tandborsten gjorde sitt för mina tänder dröjde jag kvar med blicken lite för länge i badrumsskåpet och upptäckte mig själv och min framtid.

Ångest kan komma var som helst ifrån behöver inte vara något speciellt. Det kan helt enkelt bara vara så att jag stirrade lite för länge i spegeln samtidigt som jag tänkte på min framtid.

BANG! Insikten, den riktigt insikten. Jag kommer så länge jag lever bära på den här psykiska sjukdomen. Jag kommer aldrig, precis som en alkoholist med spriten, aldrig kunna missköta mig i längre perioder, strunta i mat, sömn, motion eller stress. Jag kommer till och med ha den här sjukdomen om jag någon gång blir förälder och jag kan komma att föra vidare den till mina barn.

Det blev en sjuhelvetes insikt. Ångest bara rasade över mig och jag fick snabbt vända bort blicken från spegeln.

I dag tar jag den här dagen timme för timme och låter insikten vila där. Dagen går vidare för tyvärr går det inte att byta ut mitt huvud till den utan buggar i systemet.

Så: Spegel, spegel på väggen där säg vem som friskas i landet är?