Har man inte själv råkat ut för det är det svårt att sätta sig in i situationen. Jag förstår inte hur det känns att bryta ett ben, för jag har aldrig gjort det, jag vet heller inte hur det känns att vara förälder för jag är inte det.

Men när de som borde, ja de borde verkligen förstå, inte gör det eller att de inte bryr sig då gör det ont.

Situationen är som följer:
Johanna träffar en läkare, öga mot öga, och blir sjukskriven till början av nästa år.
Läkare skickar läkarintyget till myndigheten jag ansöker om att få sjukpenning från.

Johanna får veta via myndigheten, Försäkringskassan, att ytterligare en läkare har skrivit ett intyg, uppgett att hen träffat mig, och sjukskriver mig till före jul. Mer än en månad kortare än den första läkaren sjukskrev mig.

Johanna får panik. Frågetecknen hopar sig, farhågorna med dem. Hon försöker få tag i någon på psykiatrin som kan förklara varför det finns två intyg och svara på hur länge hon egentligen ska vara sjukskriven. Men det är fredag och ingen på hela psykiatrin kan svara på frågan och har knappt tid att ens svara i telefonen.

Jag mådde rent ut sagt för djävligt. Det här hände i fredags, i dag tisdag ringer en sjuksköterska upp mig. Hen förklarade att läkare B visste inte att läkare A hade skrivit ett intyg så därför gjorde hen det. Jag blir upprörd och säger att jag mått skit hela helgen över den här situationen och frågar, får det verkligen gå till så här? Då inträffar det konstiga, denna sjuksköterska ställer sig i försvarsställning (i telefon) och förklarar att det kan bli så här i bland.
Men, läkare B har ju inte ens träffat mig när hen skrev intyget och hon har därpå också fyllt i rutan ”Träffat patienten” på blanketten. Får man verkligen göra så?
”Det händer att vi gör så för vi är kort om folk”.
Jag upprepar att jag mått dåligt över det här, att jag tagit ett steg tillbaka i mitt tillfrisknande.
”Vilken tur att vi ska träffas på torsdag då. Kör försiktigt nu så syns vi då”. Klick…

Under fredagen försökte jag få prata med någon, vem som helst, för att jag mådde så dåligt och visst rent ut sagt inte vad jag skulle ta mig till.
Men, ingen svarade i telefon. Jag förklarar att jag mått väldigt dåligt och att jag betraktar mitt tillfrisknande som att jag tagit ett steg tillbaka.

Men de som borde, i alla falla försöka, förstå har inte tid eller vill helt enkelt inte.

Att vara psykiskt sjuk är oftast inget som syns utåt. Men fan vilken kamp det är inåt.
Har du inte själv drabbats av det, ja då kan det vara svårt att förstå. Men när det kommer till sjukhuspersonal, människor som är mer insatta, på grund av utbildningar, mångåriga erfarenheter, då borde man i alla fall kunna tänka ett steg längre. Om jag gör så här utan att ta kontakt med patienten, eller om jag väljer att avsluta samtalet, hur kan då den här patienten komma att må?

Jag är inte sjukskriven eller äter tre gånger så stor dos av min sömnmedicin för att jag tycker om det. Jag är psykiskt sjuk för jag har en diagnos.