En parasit har tagit över mitt liv. Den slingrar sig genom min kropp och ger bara ett litet andrum till glada färger och livslust. Den har fått fäste i mitt huvud och har inte energi till att ge sig av.

Så känns det just nu. Jag vill inte må så här, jag vill ha mitt liv tillbaka. Men parasiten äter upp min energi och ger mig inte en chans att vända mig mot det ljusa, lyckliga.

Jag orkar inte ha det så här jag orkar inte med mig själv. Mitt andra Johanna har helt enkelt tagit över. Det sociala har blivit det asociala, ja har blivit nej och leende har blivit ett rakt streck. Det är fruktansvärt frustrerande för det här är ju faktiskt inte jag!

Jag tycker om att träffa folk, resa, umgås, förkovra mig i fakta och nyhetshändelser. I dag känner jag tvärtom för allt det där och jag vet inte riktigt hur jag ska komma tillbaka till den jag egentligen är.

Psykisk sjukdom är för djävlig på det viset att du oftast är medveten om vem du egentligen är när du mår dåligt eller inte är dig själv. Trott fan att man då blir till att må dåligt!

Förr fanns inte läkemedel i den utsträckning som i dag. De psykiskt sjuka fick i stället stå ut med iskalla bad eller i värsta fall lobotomi. I dag kan människor få gå igenom stålbad av mediciner utan att hitta någon som egentligen fungerar mot den psykiska sjukdomen. I bland träffar det rätt nästan direkt.

Jag har ätit litium sedan jag fick diagnosen. I min enfald trodde jag när jag väl började äta det att jag aldrig skulle behöva må dåligt igen. Men tyvärr är jag fortfarande mänsklig och medicinen klipper inte av nervtrådar till det dåliga måendet. Jag är fortfarande Johanna.

Ju mer medicin du äter desto mindre chans är det att du kommer att må dåligt igen. Tänk om det vore så! Då skulle års-ransonen av de vita pillren ha legat i min mage för länge sedan!

Längtan efter sitt eget liv är den värsta längtan du kan vara med om.